Tvivelaktig hollywoodsk fattigdomssafari

Glenn Close och Amy Adams balanserar på gränsen mellan Oscarsbete och parodi i ”Hillbilly elegy”

Publicerad 2020-11-19

Glenn Close och Amy Adams i ”Hillbilly elegy”.

FILMRECENSION Glenn Close och Amy Adams spelar trasig vit arbetarklass för allt vad tygen håller i Ron Howards ”Hillbilly elegy”. Och Oscarjuryn kommer säkert att nappa.
Men en speciellt bra film har de inte hamnat i.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Hillbilly elegy
Regi Ron Howard, med bl a Glenn Close, Amy Adams, Gabriel Basso, Owen Asztalos, Haley Bennett, Freida Pinto, Bo Hopkins.


DRAMA 2016, några månader innan Donald Trump vann presidentvalet, gavs J D Vances ”Hillbilly elegy: A memoir of a family and culture in crisis” (på svenska ”Hillbilly: en familj och kultur i kris”) ut. En omstridd självbiografisk bok som inte bara var en personlig uppväxtskildring och en klassisk underdoghistoria om klassresan från en miserabel småstad till en juristexamen från Yale – utan även i allra högsta grad var politiskt kontroversiell, och diskuterades som ett sorts fönster in till den vita arbetarklassen, för liberala amerikaner att kika in i för att bättre förstå Trumps genomslag.
Nu, ett presidentval senare, har Ron Howard gett historien Hollywood-behandlingen, med hjälp av Glenn Close och Amy Adams. Två A-listare som har sju respektive sex Osarsnomineringar under sina bälten, men inga vinster, och nu har förfulats och förgrovats så till den milda grad att det är omöjligt att inte tänka på dem som två smakliga beten dinglande framför Oscarjuryn, som ju älskar den typen av förvandlingar.
”Hillbilly elegy” kretsar kring tre generationer av familjen Vance, som lever i en gudsförgäten småstad i Ohio men har sina rötter i Kentuckys bergtrakter. Och handlingen rör sig mellan framför allt två tidsplan.

1997, då en ung J D (Owen Asztalos) och systern Lindsay (Haley Bennett) växer upp med en psykiskt ostadig mamma (Adams) som efter att ha blivit beroende av opioider och fått sparken från sitt jobb som sjuksköterska blir allt mer våldsam och oberäknelig, och beter sig så illa mot sina barn att J D får flytta in hos sin mormor ”Mamaw” (Close). En grovkornig men godhjärtad naturkraft till kvinna, med en cigarett stadigt placerad i mungipan, som använder sig av tuff kärlek för att få J D att ta sig ur familjens onda cirkel av våld, fattigdom, arbetslöshet och missbruk.
Och 2011, då en vuxen J D Vance (Gabriel Basso) – som har tagit sig hela vägen till Yale och träffat en duktig flicka (Freida Pinto i en otroligt otacksam roll, som i princip går ut på att hon pratar stöttande i telefonen) – tvingas återvända till Ohio efter att hans mamma har tagit en heroinöverdos.

Som familjedrama är ”Hillbilly elegy” välmenande och bitvis gripande, men politiskt vill eller säger eller ens frågar den här varianten av berättelsen ingenting. Och man får ingen direkt bakgrund eller kontext.
Bara ett gäng duktiga skådespelare som bråkar, skriker, gråter och svär i demonstrativt fula kläder, medan de balanserar på parodins gräns, i en film gjord av människor som inte verkar ha någon vidare känsla eller förståelse för världen de skildrar.
Någon kallade det här för fattigdomsporr och jag är benägen att hålla med.


”Hillbilly elegy” har premiär på Netflix den 24 november.