Så bra är ”Så ock på jorden”

Jan-Olov Andersson

Nöjesbladets Jan-Olov Andersson har sett succéuppföljaren

DRAMA Svensk films mest efterlängtade uppföljare är här.

Frida Hallgren, Niklas Falk och Lennart Jähkel är, ännu en gång, fullkomligt strålande. Men det är också ibland lite för mycket som en Kay Pollak-föreläsning.

För elva år sedan gjorde han en sensationell come back i den svenska filmvärlden efter 18 års frånvaro.

”Så som i himmelen” slog ned som känslobomb. Producenterna Anders Birkeland/Göran Lindström hade lite skämtsamt kalkylerat att om 700 000 svenskar sjunger i kör och lika många hade lyssnat på Pollaks föreläsningar om att bejaka och tro på sig själva, så borde 1,4 miljoner vallfärda till biograferna för att se film på samma teman, kring en kyrkokör i Norrland.

Och de fick rätt. Stor publiksuccé även utomlands. Oscars-nominering. Tusentals som har tjatat på regissören om att göra en uppföljare.

Men filmen hade också sina belackare. Här fanns inga lagomkänslor. Somliga avskydde filmen lika mycket som andra älskade den. Åtta Guldbagge-nomineringar, men inget pris.

Jag föll själv som en fura. Satte fem plus.

Såg häromdagen, med viss bävan, om filmen. Blev fortfarande lika berörd.

Och ”Så ock på jorden” börjar starkt. Utspelas cirka nio månader efter förra filmen. Lena (Frida Hallgren) ska föda det barn hon fick med stjärndirigenten (Michael Nyqvist) som dog i slutet av filmen.

Vi är kvar i Ljusåker. Vi saknar Gabriella (Helen Sjöholm), hon som sjöng ”Gabriellas sång” och till sist lämnade sin våldsamma man (Per Morberg). Vi saknar kyrkoherden Stigs (Niklas Falk) fru (Ingela Olsson), som har lämnat honom. Han känner sig övergiven av henne, av församlingen, kanske också av Gud.

Vi får veta mer om Lenas trassliga bakgrund. Det dyker upp både gamla och nya beundrare. Hon har uppenbarligen levt ett ännu mer promiskuöst liv än vi ens kunde ana i förra filmen.

När ett komplicerat körverk ska framföras i kyrkan, tar Lena ledningen över kören, mot (ibland) prästens och (alltid) kyrkorådets och vissa bybors vilja.

Nya lite oväntade kärlekshistorier tar fart, andra personer går ett betydligt värre öde till mötes.

Budskapet ”tro på dig själv” trummas in som att Kay Pollak vill illustrera sina egna föreläsningar. Här är varje enskild scen på liv och död, vilket innebär att Hallgren, Falk och Jähkel på olika sätt kramar ur allt ur sina rollfigurer. Här finns några fantastiskt engagerande scener. Men också överspel av andra, som i en pilsnerfilm.

Som helhet kliver jag dock gärna in i Kay Pollaks värld ännu en gång. Gråter och skrattar med folket i Ljusåker.

Fotnot: Filmen visades för journalister på Malmö Filmdagar under tisdagskvällen. Den har premiär runt hela landet 4 september.