Schlagerräven om uppbrottet: ”En turbulent tid”
Publicerad 2021-03-12
Trots 1,4 miljoner sålda album valde han att bryta samarbetet med Carola Häggkvist.
Nu berättar Lasse Holm om beslutet.
– Det var en otroligt turbulent tid. Alla slet och drog i Carola, det var kaos.
Vi börjar såklart med Mello. Har herrn någon favorit i årets tävling?
– Jag gillar Eric Saades låt, men jag tycker låten är bättre än koreografin. Den var väldigt märklig. The Mamas har en låt som verkligen är stark och jag hoppas de äntligen får åka iväg och representera Sverige. Jag har också jobbat mycket med Charlotte Perrelli och vet vilket proffs hon är och tycker låten har en bra och catchy refräng även om den kanske är något old fashion och i stuket lite 2001. Clara Klingenströms låt sätter sig också i skallen som ett klister. Tusse är också duktig, men frågan är om låten skulle göra sig i Eurovision, det vete fasen.
Det är lite chockartat att Charlotte Perrelli inte har någon tonartshöjning i sin låt?
– Det är ju befriande! Det är samma sak med ”Eloise” som jag har skrivit. Det är mitt mission, det ska inte vara någon höjning! Ibland kan det vara skönt att inte ha det, det är så förutsägbart att en Mello-låt alltid ska ha en höjning.
Är du själv sugen på att ställa upp i Mello igen?
– Haha! Nej, för fan! Aldrig.
Vilken låt är du mest stolt över i ditt musikaliska arkiv?
– ”Främling” är en milstolpe och är ett fundament i populärmusikhistorien. Det var en underbar tid när supertalangen Carola sjöng så att jag fick gåshud. Men den mest happy stunden i Mello-sammanhang var när jag sjöng ”E´ de´ det här du kallar kärlek?” med Monica Törnell 1986. Vi hade skitkul och det var så avspänt.
Allt började väl med en låt till Tommy Nilsson?
– Jag hade skrivit en demo och sjöng på den själv. På den tiden jobbade jag med Bert Karlsson och jag sa att det nog var en låt som skulle passa Tommy, han hade precis kommit från Frankrike där han var lite av en tonårsidol. Tommy gillade också låten och kom till studion och sjöng in den på sitt sätt, det var lite growl och hårdrocksrösten var framme. Jag tyckte det var coolt, men Bert gillade det inte och tyckte jag skulle göra den istället. Jag var motståndare till det då jag upplevde mig själv som låtskrivare och producent i första hand. Men då fick jag den kloka idén att ringa den som stod så långt ifrån Mello som möjligt, nämligen Monica Törnell.
Finns demon med Tommy Nilsson kvar?
– Den hade jag velat ha. Men Bert sålde ju hela sitt imperium till Warner och jag har också letat efter ”Canneloni Macaroni”-demotejpen men hittar inte den heller. Det har varit lite kaos där tyvärr, det är många små skatter som har gått förlorade.
Finns det någon hit i dina gömmor som svenska folket aldrig fått höra?
– Det finns faktiskt en låt som jag har gjort de senaste åren. Det var snubblande nära att den kom med i Mello, Björkman älskade den och ville att Carola skulle göra den. Jag skickade låten till henne och hon blev superförtjust. Däremot föll kanske inte texten Carola på läppen.
Hon ville inte tävla men kunde tänka sig att göra en mellanakt med låten. Då sa Björkman nej. Så den ligger där den ligger just nu. Jag är också ett enormt fan av ”Canneloni Macaroni”, den är så bra producerad och jag har fått så mycket kärleksbrev angående den låten.
Hur kom den till?
– Jag gjorde en demo med en blajtext på engelska som jag skickade till en kompis i branschen. Han tyckte jag skulle göra den på ett mer romantiskt språk. Så det blev italienska och jag fick en helt galen idé och drog ner till pizzerian i Vallentuna där jag bodde och frågade efter en meny. Jag åkte hem och satte mig i köket och skrev texten på tjugo minuter.
Du bröt samarbetet med Carola på 80-talet efter två album och totalt 1,4 miljoner sålda exemplar, vad hände?
– Det var en otroligt turbulent tid. Alla slet och drog i Carola, det var kaos kan jag säga. Jag kände att jag hade fått en överdos av allt som var runt Carola. Det var inte Carola själv utan det som hände och som för henne blev en kaotisk tillvaro.
Du fick en hyllning som heter duga av Max Martin när han tog emot Polarpriset för fem år sedan. Hur kändes det?
– Det var helt fantastiskt. Jag var i Göteborg då och skulle ha publikrep inför premiären av ”Diggiloo”. Då ringde Marie Ledin mig och sa att jag måste komma eftersom Max Martin skulle hylla mig. Jag sa att det var omöjligt, det var ju 2 000 personer i publiken. Men jag blev väldigt stolt och hedrad över hans varma ord. Jag pratade med honom sedan och vi hade ett fint samtal. Max Martin är en otroligt ödmjuk, fin och trevlig person.
Du tyckte det var en långnäsa till alla tyckare i viss media. Hur känns det att den genre du representerar inte tillhör det fina rummet?
– Jag jobbade för Bert Karlsson i tio år och hade väldigt fria händer. De låtar som jag skrev och spelade in då är fortfarande klassiker. Så det är en långnäsa även där. Det är samma sak med Björn och Benny, de var så dissade och fullkomligt nedvärderade av de så kallade tyckarna i det här landet. De står också med en jättelångnäsa idag. Det är så många småpåvar som häver ur sig saker.
Vi har förstått att Kikki Danielssons “Bra vibrationer” föddes ur Whams “Wake me up before you go-go” och att det hörs i bryggan?
– Ja! Det var den låten som då gav mig idén till ”Bra vibrationer”. Det handlar om baslinjer och upplägg. Men det finns inga toner som är identiska, det är mer stuket och harmonierna.
