Det är en vinst att förlora mot Ukraina
TURIN. Det är ett märkligt och hemskt år.
Den enda skrällen i kväll är om Ukraina inte vinner.
Den som väntade sig ett normalt år kan gå och fiska ett tag till.
Förutsättningarna för det grusades så fort Ryssland attackerade Ukraina.
Det ryska barbariet påverkar allt, inklusive Eurovision song contest.
Det behöver inte bli någon tävling i år. Finalen kan snarare bli en manifestation som stöttar Ukraina.
Spelbolagen, som sällan utser fel vinnare, har haft ukrainska Kalush Orchestra etta sedan det blev klart att landet skulle ställa upp i Turin.
Sedan dess har oddsen sjunkit, sjunkit och sjunkit. Det har varit ett spel mot ett mål. Nej, det räcker inte. Det har känts som om det är Ukraina som tävlar och resten av länderna står i bidragets kör.
Alla visare och kompasser pekar åt att Ukraina tar hem det.
Nu kanske någon ställer sig upp och protesterar. Det finns alltid några duktiga elevrådsclowner som förnumstigt reser sig upp. De vickar på fingret och väser:
Det här handlar faktiskt om musik och inte politik.
Ok, Kerstin. Sätt dig ner, Kenneth.
För det första kan vi diskutera om Eurovision verkligen handlar om musik. För det andra existerar inget i ett vakuum, förr eller senare påverkas allt av just politik. För det tredje finns alltid invändningen att tävla i något som inte går att mäta.
Och den som inbillar sig att det största kriget i Europa sedan Tyskland invaderade Polen 1939 inte färgar av sig på tävlingen är rätt rökt.
Det finns jurygrupper av en anledning. Poängen med dem är att de ska rösta på låtarna utan att ta hänsyn till eventuella grannar, gränser och konflikter.
Men frågan är om det betyder något i år. Sympatirösterna för Ukraina kan ändå slå i taket.
Kalush Orchestra har inte en kass låt, men den känns inte som en självklar vinnare. Det gjorde inte ”1944” med Jamala heller. Ukrainas vinst i Stockholm 2016 var i allra högsta grad en politisk seger över Ryssland.
Ett annat år hade tävlingen kanske handlat om andra bidrag än Kalush Orchestra.
Men om Ukraina inte vinner kan det bli hela havet stormar.
Då vet ingen hur det går. Då öppnas portarna till fler bidrag än på länge:
Storbritannien, Spanien, Portugal, Italien, Serbien, Polen och Sverige är några av dem som surrar runt däruppe och kan sno röster från varandra.
Och Norge. Vem kan motstå ett par gula vargar som sjunger om bananer?
Cornelia Jakobs har ett utmärkt startnummer i andra halvan och tippas att bli minst topp fem. Det kan dröja innan vi skickar ett lika lyckad mix av låt, artist och nummer.
Jakobs har redan erövrat fansens hjärtan i ESC-bubblan. Sverige har sällan några problem med att bjuda juryn på saft och kakor, men de senaste åren har det varit svårare att nå ut till tv-publiken.
Om det senare sker nu eller inte återstår väl att se.
På ett sätt är det ändå svårt att tänka sig nåt annat än att Ukrainas syns i finalens slutbild.
Som sångaren i Kalush Orchestra sa till Aftonbladet innan tävlingen började:
”Varje seger vore en vinst för Ukraina just nu.”
Det är svårt att säga emot. Det betyder något.
Det finns något vackert och mänskligt i att länderna kanske sluter upp bakom dem i år.
Att förlora mot Ukraina är inget konstigt.
Det är en vinst.
