Bröderna Norén hittar tillbaka till lekrummet

Uppdaterad 2021-12-06 | Publicerad 2020-10-09

”Hymns to the rising sun” har närmare till Ted Gärdestads oskyldiga blå än Liam Gallaghers arrogans.

ALBUM Efter parallella karriärer som frontfigur för varsitt rockband återförenas Gustaf och Viktor Norén i sin gemensamma kärlek till popmelodier – och varandra.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Gustaf & Viktor Norén
Hymns to the rising sun
RMV Grammofon/Universal


POP Syskon leker, om de så bygger kojor i skogen, rider på trähästar eller spelar fotbolls-VM i trädgården. När bröderna Gustaf och Viktor Norén växte upp i Borlänge gjorde de musik tillsammans.

Sedan kom ungdomen, leken blev mer allvarsam.

De gjorde olika, men samtidigt nästan surrealistiskt parallella, karriärer som den karismatiska medelpunkten för varsitt band. Storebror Gustaf gick i täten med attitydstinna Mando Diao, Viktor kom snart efter med något sötare Sugarplum Fairy. Båda banden byggde på samma grundformel: barndomsvännerna från arbetarstaden som importerade bröderna Gallaghers revanschsugna rock, klädda i likadana skinnjackor som The Beatles i Hamburg. På ren och pur vilja, med hakan i vädret, tog de sig långt. Båda banden rönte till exempel digra framgångar i Tyskland.

Gustaf gjorde sedan väldokumenterad sorti från Mando Diao – och hela musikindustrin. Han flyttade hem till Borlänge, började jobba som musiklärare och meddelade att han hellre spelade luta med en granne. Viktor gjorde en kort sejour som rockhjälten Viktorious, spelade huvudrollen i Green Day-musikalen ”American idiot” och producerade musik med duon State Of Sound.

Befriade från sina respektive bands bojor kunde de så småningom börja göra musik tillsammans igen. Till hjälp tog de Björn Olsson, mannen bakom Håkan Hellströms finaste melodier. Olsson kastar samma nostalgiska skimmer över bröderna Noréns musik som han gjorde på Mando Diaos firade Fröding-skiva ”Infruset”.

”Hymns to the rising sun” präglas av svepande stråkar, väna melodier och texter som väjer för direkta formuleringar till förmån för naturromantiska metaforer. Det är svårt att placera albumet, som bär spår av folkmusik och Abba och eurodisco, någonstans i samtiden, vilket sannolikt inte heller är dess syfte. De nio sångerna är, vid en första anblick, nästan irriterande fria från skav, som en vacker akvarellmålning av en solig sommardag vid havet.

Men de räddas av ett ärligt uppsåt. Hela projektet känns som en reningsprocess. Musiken och texterna präglas av mjuka värden som försoning, följsamhet och framtidshopp – en kontrast till brödernas forna, konfrontativa rock. Samtidigt är känslan för rena popmelodier oförändrad och löper som en gyllene tråd genom allt.

Men albumets största förtjänst är kemin mellan rösterna, syskonkärleken som läkande kraft. En känsla av pånyttfödelse är uppenbar. Bröderna verkar till slut ha hittat hem till lekrummet i Borlänge.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik