Bob Dylan passar inte i en halvtom jättearena

Markus Larsson

helskärm

KONSERT Det låga ljudet, framförandet och musiken.

Inget av det passar en halvfull jätteboll.

Bob Dylan
Plats: Avicii arena, Stockholm. Publik: 6132. Det är med andra ord väldigt många tomma röda stolar i publiken. Längd: 1 timme och 44 minuter. Bäst: ”To be alone with you”, ”Key West (philosopher pirate) och ”Every grain of sand”. Sämst: Det var länge sedan som 2000-talets Dylan fungerade i stora hockeyarenor.

Idén känns välkommen och lite radikal.

I år är det inte bara pressen som inte får ta bilder av Bob Dylan. Publiken måste stoppa ner sina mobiltelefoner i en tygficka som sedan förseglas.

En konsert utan mobiltelefoner? Det är så old school att det blir modernt.

Med tanke på hur smidigt lösningen fungerar när folk strömmar ut och får sina fodral upplåsta igen kan det paradoxalt nog vara en TikTok-video av framtiden.

Om artister inte vill att deras shower ska spridas på sociala medier, om de vill behålla någon form av ”jag var där”-mystik genom att tvinga publiken att verkligen vara där och ingen annanstans kan det här bli en väg framåt för fler än den okammade Nobelpristagaren i litteratur.

Ett koncentrerat lugn sänker sig genast i en lokal utan drygt 6000 skärmar.

Det finns över huvud taget mycket gott att säga om Dylan 2022. Som att över halva setlistan består av låtar från albumet ”Rough and rowdy ways”. Den som väntar sig en ”greatest hits”-show har köpt biljett till fel spelning. Han spelar alla låtar från sin senaste skiva utom det 16 minuter långa poemet ”Murder most foul”.

Det är helt i linje med Dylans gärning. Nuet, hur det än låter och ser ut för tillfället, kommer alltid att vara viktigare än ännu en ”Blowing in the wind”.

Hur musiken hela tiden förändras och ändrar form på scenen är lika fascinerande som alltid. Det låter ofta som att Dylan spelar mot publiken och sitt eget band, och inte med dem. Det blir mer spännande och levande om alla sitter på krossat glas och undrar vad som ska hända. Bandet tittar mer på Bob än på sina instrument. De är på spänn och beredda. De kan inte gå på rutin.

Det finns två nya ansikten på scenen sedan sist, trummisen Charley Drayton och gitarristen Doug Lancio. Den senare har den otacksamma uppgiften att ersätta Charlie Sexton. Medan ständiga basisten Tony Garnier är en trygg mast i hatt på den krängande ångbåten.

Grunden är roadhouse blues, spökboogie på landsvägar utan asfalt och jazz som det brukade låta på radion innan sådana som Dylan själv hade släppt sin första skiva.

Samtidigt byter en ”I’ll be your baby tonight” musikalisk skepnad tre eller fyra gånger innan den är klar. ”When I paint my masterpiece” är sin tur en sällsam hybrid av The Rolling Thunder Revue och ett cajunband i en saloon. Nyckellåten ”Key West (philosopher pirate)” får en annan melodi och mer rullande karaktär än på skiva.

Visst, ibland låter det kanske också mer Scooby Doo än Bob Dylan, men det hör till.

81-åringen sitter eller står bakom sitt piano. Han klinkar hårt eller drillar mjukt i sin egen lilla värld, säger ”thank you” minst två gånger, presenterar bandet efter ”Goodbye Jimmy Reed”, artikulerar med tydlig kraft och hinner slå några ackord från ”Love sick” innan vackra ”Every grain of sand”. Bandet tittar oroligt på varandra innan Dylan vinkar avvärjande med handen och väser:

”Jag skojar bara.”

Det stora invändningen är att det låga ljudet, dämpade belysningen, inåtvända framförandet och hela soundet hade passat bättre i mindre konsertlokal. Dylan tar inte över Globen utan uppträder borta i ena hörnet.

Det är också svårt att ignorera den tomma och ekande känslan av att det sitter fler tomma stolar än åskådare i publiken och lyssnar.

Fotnot: Bob Dylan spelar på Scandinavium i Göteborg på torsdag, 29 september.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik