Hälsingerockens känsligaste poet
Per Persson om att fylla 60, livet, karriären och jubileumskonserten på Cirkus
Uppdaterad 2023-03-05 | Publicerad 2023-03-03
BOLLNÄS. På 90-talet gjorde hans uppriktiga folkrock Perssons Pack till ett av Sveriges mest populära band.
De senaste decennierna har det blivit glesare mellan skivorna men Per Persson gör fortfarande över 80 spelningar per år.
Nu fyller han 60 och firar med gästspäckad födelsedagsshow på ett utsålt Cirkus i Stockholm.
Aftonbladet hälsade på hemma hos hälsingerockens känsligaste poet.
Det sista albumet med Perssons Pack heter ”Öster om Heden” och det är på stadsdelen Heden i Bollnäs, i ett falurött trähus strax intill sjukhuset, som Per Persson bor sedan tjugotalet år tillbaka.
På vägen från järnvägsstationen passerar vi tyvärr aldrig Renbron och hinner bara få en snabb glimt av Schenströmsplan, båda odödliggjorda i låten ”I kväll tar vi över stan”, men för den som bryr sig om det som ibland kallas för provinsrock är den här delen av Hälsingland klassisk mark.
Persson växte upp i Alfta, två mil bort, den lilla ort med drygt två tusen invånare som också har fostrat Ulf Stureson.
40 år lång karriär
Och även om Kikki Danielsson kanske får anses vara Bollnäs största stjärna i dag finns det ingen artist som är lika förknippad med den här delen av landet som Per Persson.
Han har skrivit om Tönnebro, en högst oglamorös rastplats vid E4:an några mil söder om stan, och om Kammahav, en liten by med tre-fyra hus och en vägskylt som förbipasserande Persson-fans ibland snor med sig.
Inte minst har han gjort låten ”Hälsingevind”, som gruppen Engmans Kapell spelade in i början av 00-talet men som även finns i en version med Persson själv. Utan att Persson hade några som helst lokalpatriotiska ambitioner när han skrev den har låten med åren vuxit till något av Hälsinglands ”nationalsång”.
– Folk gifter sig och begravs till den och sådär, berättar Persson när vi har slagit oss ned med kaffe och läsk i det ombonade köket.
Vi är här för att prata om en snart 40 år lång karriär, som började i cowboypunkbandet Dead Scouts och fortsatte i Traste Lindéns Kvintett men som framför allt utgörs av Perssons Pack, bandet som i slutet av 80-talet lyckades placera attityden från The Pogues punkiga folkrock i en helsvensk kontext med dragspel och ömsint berättade historier om folkparksfyllor, olycklig kärlek och ond bråd död.
I en klassisk artikel i dåvarande musiktidningen Slitz stod Persson i jeansväst och bakåtslickat hår i en hästhage och pratade om att dricka brännvin.
Under några år på 90-talet var de ett av landets allra mest populära liveband.
– Vi kom nog rätt i tiden. Jag klarar fan fortfarande inte av att lyssna på 80-talsmusik. Det låter förfärligt om det mesta. Jättemycket diskant och jättemycket bas, inget mellanregister. T’Pau och vad fasiken alla band hette. Så det behövdes väl någon motreaktion.
”Jobbat mest med Bagge”
Allting började med att Persson hade skrivit några låtar till Traste Lindéns Kvintett som han kände att han nog skulle kunna göra bättre i egen regi.
– Jag hade tänkt att det skulle vara folkigt men med stora högtalare bakom, liksom ändå elektriskt.
Vid tiden jobbade han på dåvarande skivbolaget Electras lager i Stockholm.
– Jag brukar säga att den producent som jag har jobbat mest med är Anders Bagge. Vi körde truck ihop (skratt). Det var många lösa existenser som jobbade där, och det var även där jag träffade Niclas Frisk.
Den blivande Atomic Swing-ledaren blev ”Packets” förste gitarrist, legendariske producenten Anders Burman rattade de två första skivorna och bandet blev snabbt en populär liveakt.
Men det var när Kjell Andersson lockade över bandet till EMI inför tredje albumet ”Äkta hjärtan” som allting verkligen exploderade. Inte minst tack vare öppningslåten ”Tusen dagar härifrån” med Jakob Hellman som gäst, ofta beskriven som den bästa svenska duetten någonsin.
I slutet av inspelningen frågade Kjell om jag hade någon mer upptempolåt. Det var då jag åkte hem och satte ihop ”Tusen dagar” på en natt, med hjälp av två flaskor gin.
– Jag bodde i ett tjejkollektiv på Markvardsgatan, mittemot McDonalds på Sveavägen. Fyra tjejer och jag. Rekommenderas (skratt). Det var där jag lärde känna Jakob. Vi hade underbara nätter där, låg och lyssnade på Thorstein Bergman framför den öppna spisen. På morgnarna hällde vi ut saltfläck på saltfläck för att dra upp vinfläckarna ur den äkta orientaliska mattan.
– I slutet av inspelningen frågade Kjell om jag hade någon mer upptempolåt. Det var då jag åkte hem och satte ihop ”Tusen dagar” på en natt, med hjälp av två flaskor gin.
”Väldigt många ölrekord”
Du fick i dig två flaskor gin, alltså?
– Ja, och det är ingen myt. Vi spelade vi igenom låten i studion dagen därpå och satte den givetvis i fel tonart för min röst. Fast det var bra sväng så det fick vara så. Men jag behövde hjälp med sången så vi ringde Jakob. Han hade fått skrivkramp och vi tänkte att då kanske vi får fart på honom också. Så han kom dit och lade sin bit medan jag låg och kräktes i våningen ovanpå studion.
Var hittade du inspiration till texten?
– Det var faktiskt en låt med Big Audio Dynamite: ”There’s a rocker in Vladivostok, got each side by Jerry Lee” (”Beyond the pale”, reds anm). En jättefin Joe Strummer-text. Så jag gjorde någon variant på den.
Perssons Pack släppte en skiva om året och turnerade i ett rasande tempo under första halvan av 90-talet. Kombinationen av hårt akustiskt sväng och känsliga ballader lockade horder av inte minst unga män som älskade att stå längst fram och skråla ”full, fullare, fullast var jag” i livefavoriten ”Hanna”.
– Vi hade väldigt många ölrekord hos arrangörerna. Vi var en dröm för dem.
Efter några år med vilt turnéliv kände emellertid bandet att de hade kört slut på sig. Under inspelningen av albumet ”Sekunder i Sverige” åkte Persson förbi Rålambshovsparken när fotbollslandslaget firade VM-bronset och insåg att han betydligt hellre hade velat vara där än i studion.
– Jag hade inga låtidéer heller, tyckte jag. Det gick tungt. Så då tog vi ett uppehåll, och de åren går ju snabbt.
Tankar fanns om en solokarriär men det saknades vid tiden inte soloartister med son-namn, från Patrik Isaksson till Ulf Stureson.
– Jag tänkte ”Per Persson, vem skulle bry sig om det?”. Det jag inte hade fattat då är att man ju är döpt med ett artistnamn (skratt).
Svårt att hitta rätt
När sambon Monica blev gravid kändes ett fortsatt liv som artist i huvudstaden dessutom ekonomiskt osäkert och flyttlasset gick, av rent praktiska skäl, hem till Hälsingland och ett liv längre bort från bardiskarna med familj, hundar och hästar.
Allt medan yngre Persson-fans som Håkan Hellström, Lars Winnerbäck, Annika Norlin och Tomas Andersson Wij firade stora framgångar med att på olika sätt ta traditionen vidare.
2009 höll Packet på att vakna till liv igen, med comebackalbumet ”Öster om Heden” som både fick lysande recensioner och sålde bra och innehöll nya Packet-klassiker som ”Sångare utan orsak” och Annika Norlin-duetten ”Stenad i Stockholm”.
– Jag tycker att ”Rebel without a cause” är en så tuff titel. Så jag tänkte: ”Sångare utan orsak”.
Stämmer det att din pappa ”drack en frukost med Pistols -77”?
– Jodå. De hade spelat på ett diskotek Halmstad. Farsan hade varit där och kört trav och bodde på Scandic Motorhotell. Sedan såg han Sid Vicious på en löpsedel. ”Det var de där jag pratade med i Halmstad. De var jättetrevliga”, sa han. ”Men de drack hela tiden och oj, vilka konstiga kläder”.
Jag har hört att ”Stenad i Stockholm” först hette ”Stenad i Sundsvall”.
– Så var det inte. Jag brukar ändra i texten efter var jag är och spelar, om det funkar rent rytmiskt. Jag gjorde några låtar till Brolle, bland annat en låt som heter ”Solo i Stockholm”. Som tyvärr blev hemsk. Så jag beklagade mig för Niclas (Frisk). Han sa: ”men, vafan, gör ’Stenad i Stockholm’ i stället”. Och jag tänkte ”vilken fin titel”. Så då kom både text, ackordföljd och melodi. Ackordföljden är för övrigt exakt likadan som (börjar sjunga) ”Minns i november, den ljuva september”...
Den streamade musikbranschen var emellertid en annan än på 90-talet så nysatsningen kom av sig. 2014 tog Perssons Pack slutgiltigt farväl inför ett fullsatt, jublande Nalen i Stockholm.
Persson har emellertid hela vägen lyckats fortsätta försörja sig på musiken, med såväl låtskrivande åt andra som spelningar med nya combon Nya Packet och solospelningar på betydligt lägre nivå. I dag uppskattar han att han gör 80-90 gig per år.
– Jag har jag en fördel gentemot många andra. Jag har några bra låtar. Och jag kan ställa mig ensam i ett kök med akustisk gitarr och riva av dem.
På onsdag fyller han scenen på ett sedan länge utsålt Cirkus i Stockholm med Nya Packet och en lång rad både redan utannonserade och några hemliga gästartister. Dessutom kommer det en helt nyinspelad låt.
– Bokningsbolaget ville få ut något till Cirkus-spelningen. Jag håller på att lägga sången nu. ”Jag har slagit dank, jag har åkt på däng” går refrängen. Den titeln har jag haft länge. Det är så roliga ord, slå dank och åka på däng.
Blir det mer ny musik?
– Vi får se. Att skriva låtar kräver att man lyckas ta sig in i textskrivarsörjan. Man hittar lätt ursäkter. Det är aldrig så nystädat hemma som när man ska skriva en låt. Men till slut är det så nystädat att man inte kan skylla på nånting.
Hur känns det att fylla 60?
– Jag säger som Charlie Norman brukade säga: ”ja, det är tufft att bli äldre. Men vad är alternativet?”
Är du nöjd med livet och karriären så här långt?
– Ja. På 90-talet kunde man kolla på andra band och tänka ”oh, vad bra det går för dem, de har ännu finare buss än vad vi har” och så. Men i dag är det ingen som ens minns många av de banden medan jag fortfarande håller på.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik
Fyra bilder ur karriären
Dead Scouts album ”Av jord är du kommen” 1984
”Vad bra vi såg ut, med tanke på att det var 80-tal. Skivbolaget Virgin hade öppnat Sverigekontor och tjänade enormt mycket pengar. De behövde något förlustprojekt. Så då fick vi kalaskontrakt. Bodde på hotell i Stockholm i två månader, jättebra studio, alla restaurangnotor och systemkvitton var bara att lämna in. Men det blev inte mer än en skiva.”
På baren Tranan i Stockholm för en Aftonbladet-artikel 1995
”På 90-talet kom man hem från turné på söndagarna, duschade och åkte på Tranan. Personalen där hade mig som testapa för nya drinkar. En söndag testade jag lite för mycket. Ramlade i trappan och slog sönder huvudet, blodet sprutade. Så de tar fram en handduk och gör en turban (skratt) och sedan hänger jag med dem till Café Opera, iförd turban. När jag kom hem den natten och såg mig själv i spegeln kom jag på textraden ’Det liv jag älskar att leva tar långsamt livet av mig’.”
Perssons Pack-comeback med ”Öster om Heden” 2009
”Oj, vad rund jag har blivit. Och där är Love Antell, han ska vara med på Cirkus. Love kom upp och bodde här i tre dagar när min dotter Emmylou var liten. Hon gillade honom för att han pratade med henne på ett vuxet sätt. Men han pratar ju väldigt mycket. Så när han hade stuckit gick jag och lade mig i soffan och sov i fem timmar. Emmylou sov i åtta timmar. Till och med hunden sov i åtta timmar (skratt).”
Sjunger ”Tusen dagar härifrån” för Jakob Hellman med Plura i ”Så mycket bättre” 2020
”Efteråt frågade Loreen ’hur gör man en så bra låt?’ ’Två flaskor gin’ svarade jag. Jag hoppas hon inte försöker själv (skratt).”