Benjamin Ingrosso är mild och oemotståndlig

Uppdaterad 2023-06-03 | Publicerad 2023-06-02

Benjamin Ingrosso håller turnépremiär på Brännbollsyran i Umeå.

KONSERT Det finns många problem med den väluppfostrade popsamtiden. Benjamin Ingrosso är inte ett av dem.

För vem kan egentligen värja sig mot en timmes mjuk funk i trippeldenim?

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Benjamin Ingrosso
Plats: Brännbollsyran, Umeå. Publik: 12 000 på Ingrosso, 16 000 på festivalen totalt. Många köar fortfarande för att komma in på området när konserten klingar av. Längd: En timme. Bäst: ”Allt det vackra”. Sämst: Jag kunde önska mig mer av Benjamins svenska repertoar.


UMEÅ. En blek sol lyser över Björkarnas stad, som en bedårande pollenchock. Festivalsommaren börjar här. Två pojkar i bakvänd keps förvarar sina öl i en liten kylväska. Som om den sjugradiga Umeåkvällen inte skulle göra jobbet.

Brännbollsyrans första dag präglas av en viss Benjamin Ingrosso som begår turnépremiär. Med sig i sin weekendbag har han en kort och lite ojämn diskografi som spänner mellan Justin Bieber och Ted Gärdestad. Senaste albumet ”Playlist” kom förra sommaren.

Ibland kan man undra varför Ingrosso, med sin begåvning, inte är popstjärna av internationellt snitt. Någon som är vigd åt större saker än att lära oss att pastavattnet ska smaka som havet på bästa sändningstid (även om detta också är synnerligen viktig samhällsinformation).

På engelska försvinner dock 25-åringens tillbakalutade västkustpop inledningsvis i den västerbottniska kvällen. Så fort han växlar till svenska sker emellertid någonting större. I låten ”I min lägenhet” blommar han ut som tronarvinge till Orups Stockholmspop. Med sitt solgassande groove påminner ”Se men inte röra” om Harry Styles importerade city pop.

I trippeldenim(!) – byxor, jacka, väst – spelar den unge Ingrosso ut hela sitt poserande popstjärneregister. Kastar vana slängkyssar och fyrar av blixtrande leenden som nedärvda genom det där släktträdet med grenar i varenda vrå av svensk showbiz.

Just som bandet stöpt väl mycket i samma form och kvällen verkar vara på väg att ebba ut i en förglömlig funkfest, börjar huvudpersonen prata med publiken.

– Jag är inte så van vid att vara på festival. Det här är min andra någonsin, säger Benjamin. Han berättar om den där Sofia som han aldrig fick, och frågar om det finns en ny i publiken. Dillar om pasta, durumvete, vatten. Promenerar ledigt på scenen med ena handen i jeansfickan, som statisten i en bortglömd svensk sjuttiotalsfilm.

Plötsligt är Benjamin Ingrosso i sitt rätta element. Han sjunger den oemotståndliga balladen ”Allt det vackra”. Låter en saxofon ljuda över Hedlundadungen. Ger oss Lisa Nilsson-covern ”Långsamt farväl”. När ett gäng unga killar håller om varandra och sjunger med i midtempostycket som hämtat från det tidiga åttiotalet slår det mig att en sådan popmusik – en sådan artist – vore omöjlig för bara något decennium sedan. En smörig, mjuk och yvig dito i förföriskt skägg, bootcut-jeans och sporadiska luftgitarrgester. Med milda värden och noll procent attityd.

”If they wanna fight with me/I'mma kill them all with kindness”, sjunger han i låten ”Queens”.

När Ingrosso avslutningsvis dammar av återkommande Lionel Richie-klassikern ”All night long (all night)” toppad med konfettikanon ringar han in den värld som resten av konserten drömmer så vilt för att få återuppleva med en i sammanhanget klädsam övertydlighet.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik