Delikat och långsamt blommande Clairo

Publicerad 2021-07-16

Clairo gör musik med ena foten i de bortglömda skivbackarnas 70-tal och den andra i ett lekfullt nu.

ALBUM Clairos andra album låter som att försiktigt vada genom sommaren.

Men ”Sling” kommer att räcka längre än så.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Clairo
Sling
Fader/Republic/Universal

POP Det känns som att det var i går som Claire Cottrill stal internets hjärta med charmiga Youtube-hiten ”Pretty girl”. Därför kan det te sig främmande att hon plötsligt pryder omslaget till Rolling Stone, är skivbolagskompis med Drake och delar producent med Taylor Swift.

Inte för att jag någonsin har tvivlat.

Jag har lyssnat på varje spontant röstmemo som lämnat hennes Bandcamp, Soundcloud och Tiktok sedan starten. Hört ett allt mer självklart konstnärskap växa fram på transparentast möjliga sociala medier-vis.

2019 blommade 22-åringen från Massachusetts ut på allvar med albumet ”Immunity”. Producerad av Vampire Weekend-avhopparen Rostam Batmanglij fick hennes dagbokspop om depression och bisexualitet en softrockig och r’n’b-doftande fond. Där någonstans hann hon också bilda trevliga bandet Shelly.

I juni kom singeln ”Blouse” tillsammans med nyheten om att Clairo spenderat en månad med Jack Antonoff (producenten bakom Taylor Swifts och Lana Del Reys senaste verk) i disigt lantlig avskildhet. Kanske har vi främst Taylor att tacka för att en skivbolagsjätte vågar satsa på en så här introspektiv musik, men ”Sling” bjuder faktiskt mer motstånd än ”Folklore” och ”Evermore” tillsammans.

På många sätt är skivan antitesen till Clairos sovrumsförflutna, med sina mellotroner och Moog-syntar inspelade på en bergstopp i Catskills, norr om New York, där David Bowies aska är spridd. Musiken tar oss dit, till forsande vattenfall, regntung himmel, skogar som aldrig tar slut. Första spåret ”Bambi” är på många sätt talande. Musiken känns skör och står ständigt på darriga ben. Samtidigt finns här en kärv attityd som skaver snyggt mot det ömtåliga.

Körande Lorde och gästande musiker till trots är detta Clairos och Antonoffs högst personliga show. Berättandet är starkare än någonsin och kretsar kring artistens hund, Joanie, som hjälpt matte att hitta mer hälsosamma rutiner och bli mer vän med sig själv.

”Sling” har en delikat och detaljrik palett. Varma körer, jordiga trummor, bångstyriga flöjter, vackra stråkar, stompiga orkesterarrangemang. En mysig koftpop på gränsen mellan Joni Mitchell och Carole King, men som lika ofta tar turer i Gershwin-stämningar, Bacharach-pianon, jazz och naivistisk pop.

Samtidigt finns tydlig förankring i samtiden. Med sin stora integritet, den tydliga kampen mot mental ohälsa och en lekfull punkighet sållar sig Clairo till ett nutida dreamteam: Swift, Lorde, Eilish, Bridgers, Parks.

”Sling” låter som att försiktigt vada genom sommaren. Men den kommer att räcka längre än så. Man skulle kunna säga att musiken är krävande, men jag vill hellre kalla den långsamt blommande.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik