Junior Brielle är i en klass för sig

Natasha Azarmi

helskärm

ALBUM I genren svensk pop är Junior Brielles elektroniska ångest det enda som behövs.

Junior Brielle
Tampa
Sony

helskärm

POP Junior Brielle kallas ofta för ett nytt svenskt pophopp.

Men efter att Fredrik Strage suttit i ”Nyhetsmorgon” på TV 4 förra våren och spridit ordet om brödraduon har de snarare vänt upp och ned på svensk popmusik.

Låten ”Säg aldrig ditt namn” var som en virvelvind med de nu ikoniska textraderna ”Bitch I give up/I’m so tired, so tired of trying”.

Debutalbumet är kanske inte lika slagkraftigt som genombrottssingeln, men Gabriel och David Röhdins elektroniska ångest förblir ändå ett vinnande koncept.

Där Håkan Hellström blivit för gammal och Veronica Maggio fortfarande är upptagen med att undvika killar i kön till klubben gör Junior Brielle det enda väsentliga svenska soundtracket till dagens unga generation.

”Fem i fem” är kanske det bästa som skrivits om att jaga kickar fem minuter innan klubben stänger. Det är lika fängslande som hjärtskärande att höra Gabriel Röhdin skjuta upp verkligheten.

Duons texter är ju ofta överväldigande. Här sammanflätas svenska med engelska och dagboksanteckningar med populärkulturella referenser.

Bara i första versen av ”Love” hinner de nämna både Beyoncé och The Strokes-trummisen Fabrizio Moretti och droppa årets snyggaste textrad: ”Snälla säg nåt dirty nasty”.

Även i ”Någon tönt” visar bröderna ett skickligt öga för ungdomens innersta känslor och tankar. ”Kan inte du bli full så att jag får se lite snygg ut?”, sjunger Gabriel Röhdin.

Men den stora höjdpunkten kommer i melankoliska ”Vau de ville”. Kombinationen av total coolhet och djup sårbarhet är knockande.

Junior Brielle sitter därmed stadigt på tronen som den svenska popmusikens just nu överlägset bästa band.
BÄSTA SPÅR: ”Fem i fem” och ”Vau de ville”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik