Publicerad:
Uppdaterad:

Doves gör en exemplarisk comeback

Av: Natasha Azarmi

Publicerad:
Uppdaterad:
Manchestertrion är lika svårmodiga på skiva som på bild.
Foto: Jon Shard
Manchestertrion är lika svårmodiga på skiva som på bild.

ALBUM Musikaliska återkomster lever sällan upp till förväntningarna.

Men Doves bryter en tio år lång tystnad med sitt mest enhetliga album hittills.


Doves
The universal want
Virgin


ROCK ”Spend my days wondering what has happened to us?” undrar Jimi Goodwin i ”For tomorrow”, förmodligen en fråga till hans Doves.

För det fanns ingen riktig förklaring till varför Manchestertrion valde att ta en paus 2010 efter att ha släppt sitt hyllade fjärde album ”Kingdom of rust”.

De tre medlemmarna höll sig i stället sysselsatta på olika håll. Goodwin släppte experimentella mixtapes medan bröderna Jez och Andy Williams gjorde euforisk rock som Black Rivers.

Men med facit i hand var pausen inget dumt beslut.

”The universal want” är välgjort, ståtligt och stort. Framför allt är det rakt igenom enhetligt trots att Doves experimenterar med alla möjliga genrer och stilar. Vare sig de gör enkla folkmelodier (”I will not hide”), euforiska popslingor (”Prisoners”) eller samplar den legendariska afrobeat-trummisen Tony Allen (”Carousels”) ligger deras bekanta melankoli som ett täcke över hela albumet.

När bandet hittade tillbaka till varandra fann de även höjdpunkten ”Broken eyes” på en gammal hårddisk. Det är en låt om bottenlös ångest där de i vanlig ordning blandar Goodwins svårmodiga sång med bitterljuva Doves-gitarrer.

På många sätt låter det som en naturlig fortsättning på den 18 år gamla klassikern ”There goes the fear” – men trion visar att de förtjänar att fylla både arenor och festivalscener än i dag.
BÄSTA SPÅR: ”Broken eyes”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: