Ariana Grande fångar förälskelsen i karantän
Publicerad 2020-11-02
ALBUM Ariana Grande skildrar på sjätte albumet en förälskelse bakom stängda dörrar.
Samtidigt positionerar hon sig – en gång för alla – som vår tids Mariah Carey.
Ariana Grande
Positions
Republic/Universal
POP På fjärde albumet ”Sweetener” gick Ariana Grande från popstjärna som klumpade ihop sina klistrigaste saxofonhits till en artist som gjorde genomtänkta album. Från samma stund behövde hon inte heller skriva blockbusters för att höras. Inte ens spela ut hela sitt tre oktaver breda register.
Uppföljaren ”Thank u, next” präglades av liknande korta – vid en första anblick, oansenliga – låtar. Musiken lät liksom gjord med en klackspark.
”Positions” påminner om trilogins sista del. Här lyser Max Martin och Ilya Salmanzadeh – svenskarna bakom flera av hennes största hits – helt med sin frånvaro. Albumet har få, uppenbara singlar. Låttitlarna är fortfarande gemena. Ariana Grandes uttryck, Post-”Sweetener”, är ett ständigt understatement.
Sjätte albumet är Grandes mest renodlade samling r’n’b-sånger hittills. Det som slutgiltigt cementerar henne som Mariah Careys arvtagerska, om nu någon tvivlat på den saken. Den här gången bäddas musiken – och den ombytliga, smått utomjordiska rösten – in av stråkar, harpa och silkeslena harmonier signerade stjärnan själv. Det skänker låtarna ett romantiskt skimmer av smått nostalgiska mått.
För detta är ett album om kärlek. Grande är – både om man ser till texterna, artistens sociala medier och den unisona skvallerpressen – vansinnigt förälskad i en amerikansk lyxmäklare. De tu har chillat tillsammans i karantän. Den nyvunna kärleken speglas i musiken, som ofta är sextionio sidor av samma, mysiga mynt.
Men ”Positions” har fler lager än så. ”Off the table” (med The Weeknd) och ”Safety net” (med Ty Dolla Sign) snuddar vid de tvivel och rädslor som går hand i hand med att ge sig in i en ny relation. Jazziga ”My hair” porträtterar intimitet på ett lika gulligt som personligt vis: ”Come run your hands through my hair…/Usually don't let people touch it/But tonight, you get a pass”. I avslutande balladen ”Pov” – som vackert plockar upp stafettpinnen efter Whitney Houston och Mariah – drömmer Ari om att en gång kunna älska sig själv lika mycket som partnern: ”I'd love to see me from your point of view”.
Jag kommer att tänka på romanen ”Kärlekens väg”, där den schweiziska författaren Alain de Botton liknar frieriet vid att ”blunda och hoppa utför ett brant stup, önska och lita på att den andra kommer att vara där och ta emot en”. ”Positions” fångar lika fint skörheten i förälskelse.
BÄSTA SPÅR: ”Just like magic”.