Jelassis debutalbum är en ljuvlig liten triumf

Publicerad 2023-05-12

På sitt förtjusande debutalbum låter Fatima Jelassi oss följa med ”från Farsta strand till stränder utomlands”.

ALBUM Det djupt personliga berättandet, den fångade spontaniteten. Jelassis debut är i mångt och mycket ett perfekt album.

Faktiskt en liten triumf.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Jelassi
Dom har bara gett mig ett namn
AKHI


RAP Jag när en ständig längtan efter en svensk rap fri från traditionstyngda regler. Alltför ofta har den fastnat i konsensus om hur svensk hiphop borde låta: som en direktöversatt version av Drakes dancehall-period.

Därför blev jag så glad när Jelassis singel ”Hallmattan” trillade ner på hallmattan. Fängslande och minimalistiskt modern på samma gång.

Rapparen från Farsta, söder om Stockholm, har ett nära samarbete med producenten Nisj – jag brukar kalla honom Umeås Metro Boomin. Det är han tillsammans med huvudpersonen som ligger bakom debutens briljans.

”Dom har bara gett mig ett namn” är ett konceptalbum om utmaningen i att bryta ett socialt arv. Skivan skildrar livet som maskrosbarn, Jelassis kamp för att hitta balans i livet och hennes försök att försonas med sitt förflutna.

Musiken låter inte riktigt som någonting annat. Jag tänker längs vägen på teater, spoken word, tidiga Petter, Latin Kings, ”The miseducation of Lauryn Hill”, barnprogrammet ”Rädda Joppe död eller levande”, Frank Ocean och Håkan Hellströms mest dimmiga briljans. Lekfullheten är sprudlande. De tolv spåren flyter så sömlöst att man ofta glömmer att det handlar om faktiska låtar. Snarare känns det som om Nisj och Jelassi har spelat in timmar av musik, fångat de bästa sekunderna och klippt ihop allt till en förtjusande helhet.

Nisj har den osvikliga smaken att sätta Fatima Jelassis djupt personliga berättande i centrum. Hon har humor, svärta, någonting alldeles eget. Musiken är en enkel biljett rakt in i hennes huvud. Det är en stundtals skrämmande – men alltid fascinerande – plats. Artisten tackar en nyligen avklarad ADHD-utredning med påföljande medicinering för att hon kunde hålla fokus och slutföra projektet.

Jelassi rappar om att bo fyra i en trea. Drömmer en dröm om sin mamma och blundar hårt för att stanna i den. Hur lyckas man utan en förebild?

Hon döper en låt till ”Mellanmål (vila i frid Kewin)”. Det är berättelsen om hur hennes första barndomsvän försvann i flodvågen i Thailand. ”Från Farsta strand till stränder utomlands… en regnbåge härifrån till din famn”, rappar Jelassi till samplingar av tv-nyheternas extrainsatta sändningar.

Albumet börjar som ett stort skratt. I mitten flyter det över från klassisk hiphop till varmt empatisk r’n’b som kulminerar i ”Maskrosbarn (de nt ba ja)”. En pianojazzig bön till systern Jasmina får sätta punkt.

”Dom har bara gett mig ett namn” är det bästa svenska albumet sedan Cleos ett år gamla ”Missaoui”. På samma sätt som artisten från Umeå lyckas Jelassi fånga ett smärre liv på debuten. Hon har låtit det ta tid. Livet har fått hända längs vägen, vilket i sin tur har flyttat hennes konst flera steg framåt. I båda fallen handlar det dessutom om framgångsformeln en artist, en producent. Men där slutar egentligen likheterna.

För det här är ett verk helt i sin egen rätt. Detaljrikedomen i produktionerna, den fångade spontaniteten; ”Dom har bara gett mig ett namn” är i mångt och mycket ett perfekt album, faktiskt en liten triumf.

Jelassi är allt jag har saknat med svensk rap, ja, svensk popmusik. Motsatsen till SVT:s program ”Songland”, presumtivt strömningstänk, Grammisgalans storbolagspolitik. Just därför förutsätter jag att priserna kommer att skölja över henne.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik