Paul Simon grubblar om tro, tvivel och förlåtelse

Publicerad 2023-05-19

På ålderns höst tar sig Paul Simon en funderare kring tillvarons riktigt stora frågor.

ALBUM Paul Simon överraskar sin publik med en halvtimmeslång Psaltaren-inspirerad akustisk meditation om livets och dödens villkor. Det är inte fullt så udda som det låter.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Paul Simon
Seven psalms
Owl/Legacy/Sony


POP En januarinatt för fyra år sedan vaknade Paul Simon ur en dröm som starkt och tydligt förklarade för honom att han nu jobbade på ett stycke som hette ”Seven psalms”.

”Jag hade ingen aning om vad det betydde men efter hand kom det mer information.”

Den legendariske sångaren och låtskrivaren började vakna flera nätter i veckan mellan halv fyra och fem. Varje gång kom det fler ord ur drömmarna som han skrev ned och började foga ihop till texter.

Fram växte ett drygt halvtimmeslångt verk i sju delar, som utöver dröminspirationen även är influerat av Psaltaren i Bibeln och dess teman om tro och tvivel.

Det är kanske inte exakt vad vi hade väntat oss av den 81-årige New York-legendarens femtonde soloalbum men samtidigt inte fullt så udda som det låter.

För även om första skivan med nyskriven musik sedan sju år gamla ”Stranger to stranger” inte rymmer några som helst ambitioner att göra musik som kommunicerar med en stor publik är det fortfarande Paul Simon som håller i pennan. Det blir per automatik välskrivet melodiskt och harmoniskt hantverk.

Simon vill att skivan ska upplevas i sin helhet, låter teman från inledande ”The lord” återkommande glida in och ut ur den svit, eller kanske meditation, som ”Seven psalms” kan sägas vara.

All musik är stillsam och rakt igenom akustisk. Väldigt ofta består instrumenteringen bara av Simon själv med gitarr men även Wynton Marsalis smyger in med sin trumpet och Edie Brickell sjunger vid sin makes sida i några spår.

Att de här reflektionerna om huruvida det finns en högre makt eller inte kommer till Simon i den här åldern, när tankar på döden lite oftare än tidigare tenderar att leta sig in i skallen, går att förstå. ”I lived a life of pleasant sorrows until the real deal came”, som han sjunger.

Han är fortfarande väldigt mycket en tvivlare. ”The Lord” representeras i de här sångerna av både ”covid” och ”the oceans rising” men fungerar också som artistens ”record producer” och ”the music I hear”.

Sångaren som beskriver hur han i unga år tog sin gitarr ”down to the crossroads” och trots all fantastisk musik genom åren kanske inte har gjort sig känd som rockhistoriens minsta ego (läs skivbolagsmogulen Walter Yetnikoffs underhållande självbiografi ”Howling at the moon” för mer om det) verkar samtidigt inte ointresserad av möjligheten att det skulle vänta förlåtelse och välsignelse i slutet av resan. Albumet slutar med ett gememsamt sjunget ”Amen” av Simon och Brickell.

Det finns något vackert och rörande i en åldrad stjärnas vargtimmetankar om existensen och den ofrånkomliga ändligheten, och den meditativa musiken adderar onekligen en passande miljö för den sortens ämnen. Samtidigt är ”Seven psalms” en skiva som kräver sitt humör, och att Simon primärt har gjort den för sin egen skull får kanske inte allt att kännas fullt så engagerande som hans musik annars så ofta har gjort.

Rentav tänker man emellanåt att den verkliga behållningen med projektet mycket väl kan vara kommande Paul Simon-dokumentären ”In restless dreams”, i regi av av Alex Gibney.
BÄSTA SPÅR: Albumet ska verkligen upplevas som en 33 minuters helhet men mittenpartiet med ”My professional opinion” och ”Your forgiveness” är möjligen roligast att lyssna på.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik