Bitterljuva återblickar med Joel Alme

Publicerad 2022-09-30

Joel Almes tredje svenskspråkiga album drabbar precis lika starkt som ”Flyktligan” och ”Bort bort bort”.  I kväll inleder han sin höstturné i Örebro.

ALBUM Joel Alme berättar sina historier från en delvis ny vinkel men förmågan att beröra på djupet är helt intakt.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Joel Alme
Sköt er själva så sköter jag inte mitt
Razzia/Sony

POP I filmen ”Moonage daydream” förklarar David Bowie att isolering, sökande, rädsla, ångest och flykt på olika sätt var eviga teman i all konst han någonsin fick ur sig.

Få drar kanske omedelbart paralleller mellan Bowie och Joel Alme men när jag kommer hem från IMAX-bion och slår på den Stockholmsbaserade göteborgarens tredje album på svenska – hans sjätte totalt – är det första som slår mig att vi här har en annan crooner som i grunden skriver från samma eviga outsiderperspektiv om precis samma isolering och strävan efter nåt som kan ge en nåt, en större mening med hela tillvaron eller åtminstone en stunds ro.

Joel Alme älskar att skriva låtar och spela in dem. Det är ett verktyg för att hålla sig i balans och över ytan, precis som det var för Bowie. Men han är också sångaren som kan säga att konserter är kul först efteråt och som på vissa sätt räds framgången då han är rädd att förlora det trygga lugna hemmaliv som han trivs allra bäst med.

Jag misstänker att det kan vara just därför som hans musik berör så djupt.

Bowie gömde sig bakom figurer och symbolik och såg sitt skrivande som terapi. Joel Alme gömmer sig hemma i huset i Björkhagen och skriver lite mer okrypterat. I den magnifika kammarpopserenaden ”Brev från botten” känns det här som något slags nyckelrad: ”Vet inte hur jag började falla, ni som vet ni vet/hur man är bäst på att vara ensam men sämst på ensamhet”.

I biografin hävdar Alme att den nya skivan kanske handlar mindre om det socialrealistiska uppväxtberättande som präglat de två tidigare albumen och att tanken den här gången delvis var en annan:

”I perioder när jag mått dåligt har jag ofta blickat tillbaka, dels på saker som har varit bra men också på sådant som förklarar varför allting är som det är.”

Låtarna på ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” utspelar sig under ett dygn, från morgon till morgon, där den 42-årige sångaren minns olika livshändelser som har satt både själsliga och fysiska ärr. Förlorade kärlekar, ett slagsmål med en vakt på klubben Nefertiti, viktiga personer som under åren glidit in och ut ur livet och den ständigt lockande känslan av att bara dra och börja om som ett oskrivet blad någon annanstans.

Texten till ”Jaga dagen” är själva motsatsen till carpe diem, en närmast filmiskt målad historia om missbruk och skam.

Samtidigt känns det aldrig som att Alme frossar i sin blues. Han besitter förmågan att alltid lyckas se något vackert också i det mörka. Och att dessa sånger berör som ganska lite annat i det här landet har ännu en gång väldigt mycket att göra med att Alme och producenten Mattias Glavå kontrasterar lyriken med en så varm och inbjudande blandning av klangfull gitarrpop, romantisk soul, akustisk folkrock och de blåögt kärnfulla melodierna hos husguden Jonathan Richman (som även Bowie högaktade, för övrigt).

”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” är helt enkelt ytterligare en strålande Joel Alme-skiva. Och även om tanken kanske skrämmer huvudpersonen själv hoppas jag innerligt att den leder honom till en ännu större publik.
BÄSTA SPÅR: ”Brev från botten”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på FacebookInstagram och Twitter för full koll på allt inom musik