Årets bästa album 2022

Uppdaterad 2022-12-23 | Publicerad 2022-12-16

ÅRSLISTOR Aftonbladets musikrecensenter Natasha Azarmi, Markus Larsson, Sofia Bergström, Per Magnusson och Håkan Steen rankar sina tio favoritskivor från året som har gått. De bjuder dessutom på varsitt julklappstips.

Rosalía är inte bara en av popens superstjärnor just nu utan också en stor favorit hos musikredaktionen.

Natasha Azarmi:

Rosalía river alla regelböcker och blandar ihop hiphop, pop, reggaeton och flamenco till årets mest fulländade album.

1 MOTOMAMI (ROSALÍA)
Sedan genombrottet 2017 har stortalangen från Katalonien kritiserats för att inte hålla sig till en enda genre. Så hon valde att bemöta kritiken på bästa sätt – med ett album helt fritt från ramar och regler. ”Motomami” innehåller allt ifrån hiphop, pop och r’n’b till reggaeton, flamenco och bachata. Det hade kunnat bli en spretig smörja men Rosalía har i stället gjort årets mest fulländade album. Med hjälp av oemotståndliga rytmer och en enastående sånginsats binder hon samman samtliga sexton spår. Ibland låter hon hetsig och passionerad, andra gånger stillsam och sårbar. Lyssna bara på övergången mellan energiska ”Chicken teriyaki”, en låt med extra allt, och den ömsinta pianoballaden ”Hentai”. Med sin naturliga förmåga att ständigt röra sig mellan stora kontraster – lättsmält och experimentellt, ledsamt och dansant – är Rosalía en av våra allra mest kreativa och kompromisslösa artister just nu.

2 DANCE FEVER (FLORENCE + THE MACHINE)
I gränslandet mellan gotisk pop och melodisk folkmusik känns ”Dance fever” storslagen från början till slut. Men den stora stjärnan är givetvis Florence Welchs mäktiga och ojämförliga röst. Särskilt när hon använder sig av kvinnliga arketyper för att blicka inåt. Är hon själv mindre kvinna för att hon lever utan äktenskap och barn? Nej, sjunger hon i öppningsspåret. ”I am no mother, I am no bride, I am king!”.

3 HIDEOUS BASTARD (OLIVER SIM)
Sista raden ur albumets höjdpunkt och inledningsspår lyder: ”Been living with HIV since seventeen, am I hideous?”. Sedan fortsätter Oliver Sim att vara lika hudlös i den ena låten efter den andra. The XX-basistens solodebut är ett lika vackert som elektroniskt pumpande kärleksbrev till jaget, slutdestinationen på resan mot att älska sig själv trots samhällets stigmatiseringar och normer.


4 LAST NIGHT IN THE BITTERSWEET (PAOLO NUTINI)
Sedan 2005 har sångaren från skotska Paisley ägnat sig åt en unik kombination av soul, folk och rock. I dag låter soundet allt starkare medan orden om storslagen kärlek träffar allt hårdare.


5 HARRY’S HOUSE (HARRY STYLES)
Styles gör ett fulländat album där oemotståndliga poppärlor möter hjärtskärande ballader. Samtliga tretton låtar är värda att spela om och om igen.


6 BEATOPIA (BEABADOOBEE)
Beatrice Kristi Laus är bara 22 år men känns redan fullfjädrad. Här tar hon med lyssnaren på en resa genom lugna visor, energisk jazzpop och attitydrik punkrock.


7 DIRT FEMME (TOVE LO)
Sex, sorg och självkärlek. Oavsett vad hon sjunger om är ”Dirt femme” popmusik i sin ärligaste form och Tove Los bästa album hittills i karriären.


8 FUNNY IN A FOREIGN LANGUAGE (THE 1975)
Manchester-bandets femte album innehåller allt som gör dem bra: storslagna 80-talssynthar, glimrande gitarrer och oneliners värda att tatuera in på huden.


9 MIDNIGHTS (TAYLOR SWIFT)
Är det här popstjärnans bästa album? Knappast. Men Taylor Swifts lägsta nivå är så hög att hennes innerliga texter och melodier alltid griper tag och bosätter sig i hjärtat.


10 SAHAR (TAMINO)
När belgisk-egyptiske Tamino sjunger står tiden fullkomligt still. Den mörka basrösten är alltid lika hänförande som gitarren och stråkarna som ackompanjerar honom.

NATASHAS JULKLAPPSTIPS

ART RECORD COVERS (bok)
Albumomslagen har förlorat sin betydelse i takt med streamingtjänsternas framgångar. När lade du senast märke till det lilla fotot som dyker upp när du klickar play på Spotify? Boken ”Art record covers” innehåller de finaste musikframsidorna genom tiderna och är en hyllning till albumomslaget som konstform.

På ”Motomami” låter det som att 30-åringen från Katalonien löser upp genrer och låtstrukturer i ett syrabad och hoppar i.

Markus Larsson:

Kataloniens största stjärna visar att ingenting är omöjligt och påminner om vikten av att våga vara knäpp.

1 MOTOMAMI (ROSALÍA)
I den strömmade musikvärlden var ingen större eller populärare i år än Rosalías vän, rapparen och latinkungen Bad Bunny. Varenda låt på senaste albumet ”Un verano sen ti” strömmas mer än vad de flesta artister lyckas med på tre karriärer. Men den gränslösa kreativiteten hos Rosalía har ännu större cojones. Hennes förra album ”El mal querer” byggde på en kärlekssaga som skrevs på 1200-talet i Occitanien, ett litet område på gränsen mellan Frankrike, Spanien och Italien. Efter det kan vad som helst hända, och gör det också på ”Motomami”. Det låter som att 30-åringen från Katalonien löser upp genrer och låtstrukturer i ett syrabad och hoppar i. Allt får plats och inget är omöjligt. Att lyssna på Rosalía 2022 var precis lika omtumlande som att höra Missy Elliotts ”Get UR freak on” för 20 år sedan. Hon visar vikten av att våga vara knäpp i en Ed Sheeran-värld.

2 MR MORALE & THE BIG STEPPERS (KENDRICK LAMAR)
Situationen påminner om tv-serien ”The wire” på 00-talet. Kendrick Lamar är kanske inte världens mest strömmade artist, men allt han gör sätter ändå en ny standard. Han äger rap. Ingen kan lyfta en gammal sampling som Marvin Gayes ”I want you” till samma nivå. Flowet är både ett rap battle, en roast och lyrik som har belönats med Pulitzerpriset. Allt detta handlar egentligen bara om singeln ”The heart part 5”. Den kom inte ens med albumet.

3 11 (SAULT)
Jag hade lika gärna kunnat skriva om de andra fyra av totalt fem album som Sault släppte den första november i år: ”Earth”, ”Untitled (God)”, ”Today & tomorrow” och ”Aiir”. På sätt och vis hör de ihop. Ett 56 låtar långt verk som lämnar det mesta långt bakom sig. Förutom producenten Inflo vet ingen vilka som är med i Sault. Det ger musiken en unik mystik. Ingen annan släpper heller något som liknar den politiska och afrocentrisk funken. Den handlar ofta om nyheter som du läste alldeles nyss.


4 HARRY’S HOUSE (HARRY STYLES)
På sitt tredje album blev den finaste påskliljan från One Direction till slut den moderna, regnbågsfärgade och hopplöst älskvärda popstjärnan som vi har längtat efter.


5 WHERE I’M MEANT TO BE (EZRA COLLECTIVE)
I Storbritanninen verkar jazzen vara lika central som grime och Stormzy i dag. Här tar Ezra Collective över facklan från Sons Of Kemet och blir scenens självklara husband.


6 MIDNIGHT ROCKER (HORACE ANDY)
På 90-talet var reaggeikonen rösten på flera av Massive Attacks bästa inspelningar. ”Midnight rocker” är 71-åringens svar på Johnny Cashs ”American recordings”, ett sent storverk och en rättvis upprättelse.


7 SKÖT ER SJÄLVA SÅ SKÖTER JAG INTE MITT (JOEL ALME)
Ingen annan svensk artist skriver just nu vackrare brev från botten. Det skulle i så fall vara David Ritschard.


8 MIDNIGHTS (3 AM EDITION) (TAYLOR SWIFT)
Det säger en del om Taylor Swift att bonusspåren som inte platsade på skivan gör albumet ännu bättre.


9 A LIGHT FOR ATTRACTING ATTENTION (THE SMILE)
Bandet består av Thom Yorke och Jonny Greenwood från Radiohead och trummisen Tom Skinner från Sons Of Kemet. Musiken blir det mest tillgängliga från Radiohead sedan 90-talet och samtidigt en ny resa mot outforskad rymdsoul.


10 MISSAOUI (CLEO)
Det finns inte många artister som döper sin hiphop till ”Torneträsket”. Men så gör också Cleo musik som färdas vid sidan av de vanliga motorvägarna och viadukterna.

MARKUS JULKLAPPSTIPS

OLDER (LIMITED DELUXE EDITION BOX SET) (GEORGE MICHAEL)
Många underskattade skivan när den gavs ut 1996. Men boxen med tre vinylskivor och fem cd, däribland flera extraspår som har varit svåra att hitta på strömmade musiktjänster, visar att ”Older” i själva verket är George Michaels ”Blood on the tracks”.

Manuel Gagneuxs musikaliska ambitioner är lika yviga som frisyren.

Sofia Bergström:

Den egentligen omöjliga kombinationen av blues, gospel, soul och black metal blir känsloladdad magi i händerna på Zeal & Ardor.

1 ZEAL & ARDOR (ZEAL & ARDOR)
Det borde inte gå att kombinera blues, gospel, soul och black metal. Men i Manuel Gagneuxs talangfulla händer känns de vitt skilda världarna menade för varandra. Zeal & Ardor föddes när den schweizisk-amerikanske musikern uppmuntrades till att kombinera black metal och svart slavmusik av användare på nätplattformen 4chan. På sitt självbetitlade tredje album fortsätter Gagneux att berätta om afroamerikaner i slaveriets bojor som vänder sig till Satan i stället för Jesus, denna gång genom att skildra det fasansfulla livet på flykt. När den sjungande multiinstrumentalisten Gagnuex berättar sin alternativa historia om förtryckta förfäder bär han alltid känslorna på ärmen. Ilskan i ”Götterdämmerung”, rädslan i ”Run” och ”I caught you” och uppgivenheten i ”Hold your head low” sätter sig som stora knutar i magen. Samtidigt är materialet en stark reaktion på USA:s rådande problem med rasistiskt polisvåld. Musiken är en viktig motpol till rasismen som ligger och lurar i de mörkaste av extrem metal-vrår.

2 CLOSE (MESSA)
För varje verk har italienska Messa utvecklats i en ny riktning, om än med doom, stoner och dark jazz som utgångspunkt. På sin tredje skiva utforskar kvartetten folkmusik från Mellanöstern och Sydvästasien för att tonsätta teman som skuld, sorg och ångest. Sångerskan Sara Bianchin rör sig som en kameleont genom det omväxlande ljudlandskapet på ”Close”, som är lika bländande vacker som vinterns första snötäcke.

3 BORN OF OBSIDIAN (KUROKUMA)
Enligt Mayafolkets beräkningar skulle jorden gå under 2012, men någonstans längs vägen måste deras gudar ha ändrat sig. Säkert var det för att invänta Kurokumas debutalbum. Med ena benet i sludge och det andra i latinamerikanska rytmer och teman har den brittiska trion skapat en skiva som inte låter som något annat därute. Innovativt, intensivt och inspirerande.


4 BLACKBRAID I (BLACKBRAID)
Genom black metal-projektet Blackbraid ger multiinstrumentalisten Sgahgahsowáh en inblick i ursprungsamerikaners relation till moder jord. ”Blackbraid I” är en berusande bra debut som utspelar sig mitt i naturen.


5 THE ELDORADO SPELL (KRYPTOGRAF)
Bergen-kvartetten hämtar mycket inspiration från 60- och 70-talets psykedeliska rockscen men har ändå lyckats hitta ett säreget sound som lyser upp de gråaste av dagar.


6 ECSTASIES OF NEVER ENDING NIGHT (DEVIL MASTER)
Jag har dyrkat Philadelphia-gastarnas djävulskt dansanta d-taktsmetal sedan släppet av ”Satan spits on children of light” för tre år sedan. Uppföljaren är lika underbart unik.


7 EREBOS (VENOM PRISON)
Wales-bandet har de rätta ingredienserna för att koka ihop en slagkraftig dödsmetall-skiva: vrede, brutalitet och en nypa feminism.


8 LOUD ARRIVER (SONJA)
Musikern Melissa Moore fick kicken från sitt tidigare band när hon kom ut som transperson. I dag är hon sångerska och gitarrist i Sonja — årets hetaste heavy metal-akt. Hämnden är ljuv på debutskivan ”Loud arriver”.


9 REVERENCE (DET EVIGA LEENDET)
Bandnamnet bedrar. Den anonyma sextetten från Uppsala lirar inte mysig progrock utan bemästrar black metal av ett synnerligen skoningslöst snitt.


10 EPIGONE (WILDERUN)
Boston-kvartetten surfar ståtligt och stabilt längst fram på den nya vågen av progressiv metal. På ”Epigone” bjuder de återigen lyssnaren på en episk resa.

SOFIAS JULKLAPPSTIPS

BIBLICAL: ROB HALFORD’S HEAVY METAL SCRIPTURES (bok)
Rob Halford kallas inte för "The metal god" utan anledning. I över 50 år har Judas Priest-sångaren varit en central del i hårdrockens framväxt. Med humor och värme gör Halford nedslag i det mesta som har med genren, subkulturen och Judas Priest att göra.

Harry Styles hade sitt största år i karriären. Inte minst lyckades han imponera på Per Magnusson med albumet ”Harry’s house”.

Per Magnusson:

Harry Styles var en engelsk trädgård i ett år av betong.

1 HARRY’S HOUSE (HARRY STYLES)
Ett tunt albumår visade Harry Styles från Redditch, Storbritannien, var hela huset skulle stå. Han pekade på att popmusik för listorna kunde vara skör, sensuell och modern på samma gång. Harry viskade där andra ropade. Låtar som ”Late night talking”, ”Cinema” och ”Little freak” utspelade sig någonstans mittemellan Hollywood och Bishopsgate – och tog små turer via Tokyo för att sjunga city pop på stans karaokebarer. ”Harry’s house” kom mellan hägg och syren. Musiken landade perfekt i årets vackraste och mest förgängliga tid. Styles blåste liv i en förlorad värld där The Style Council gick hand i hand med pudelrock. Joni Mitchells ”The hissing of summer lawns” med amerikansk 70-talsfunk. Ariana Grande med Mojo-bilagor. Och jag vet inte hur många nätter jag har sett städer flyga förbi utanför taxifönstret till underbara hiten ”As it was”. Harry Styles var en engelsk trädgård i ett år av betong.

2 MIDNIGHTS (TAYLOR SWIFT)
Tänk om alla artister fungerade som Taylor Swift. Som en bästa vän fyller hon i mina meningar. Hon målade i midnattsblå och lavendel, precis de färger jag önskade att hon skulle måla i just den här hösten. Jack Antonoff såg hennes dagboksanteckningar genom suddiga glasögon. Tillsammans med ”Folklore” är ”Midnights” Taylors kanske jämnaste album hittills. Rusande romantisk och bara väldigt real.

3 ALPHA ZULU (PHOENIX)
På sjunde albumet liksom blåste inspirationen genom musiken. Med låtar inspelade i en tom del av Louvren under pandemin hittade Versailles-kvartetten tillbaka till supérieur klass. Hämtade näring från renässanskonst och bortgångne producenten Philippe Zdar. Tonsatte vintersolståndet med syntar och gitarrer. Skickade Vampire Weekends Ezra Koenig till Tokyo med en Le Monde. Ingen gör förförisk pop som Phoenix.


4 MISSAOUI (CLEO)
På fullängdsdebuten skildrade Cleo ett liv som varit nere och vänt i Torneträsket och kom ut på andra sidan med årets svenska album.


5 WET LEG (WET LEG)
Det fina med popsamtiden är att alla genrer tillåts existera sida vid sida. Därför gör det ingenting att det garagerockiga kostymdramat från Isle of Wight påminner om ett vykort från 2002.


6 SICK! (EARL SWEATSHIRT)
Efter att ha varit ledande musikstil i ett drygt decennium anar jag en liten dal för hiphopen. Men det är ingenting som Earl Sweatshirt bryr sig om. Han ger bara ut ännu en koncis kafferast av rap.


7 JAG FORTSÄTTER GLÖMMA (JOAKIM BERG)
När Berg, befriad från bojorna i Sveriges största band, bäddade in vardagen i välproducerad popmusik blev det inte bara en imponerande solodebut – också musik jag saknat i stort.


8 THE HARDEST PART (NOAH CYRUS)
Miley Cyrus lillasyster hittar hem i pappa Billy Rays uramerikanska melodier: ”And my father told me/ ’Noah, when you don't know where you’re goin/Just stand still’”.


9 WATCH MY MOVES (KURT VILE)
Pennsylvania-sångarens senaste album är rock som inte vill klippa håret eller ens gå utanför dörren och riskera sin transparenta hy. Bara Gretsch-gitarrerna glimrar därute i solen.


10 PERFORM THE COMPOSITIONS OF SAM WILKES & JACOB MANN (SAM WILKES & JACOB MANN)
Det finns en värld bortom Spotifys årssammanfattningar. Där leker två vänner i Los Angeles musik med varsin synt och släpper den på ljuvligt genretrotsande Leaving Records.

PERS JULKLAPPSTIPS

KINGS OF CONVENIENCE-BILJETTER
Kings Of Convenience bjuder in till ”A weekend in Copenhagen” 14-16 april. På Vega spelar duon a-sidor de två första kvällarna och b-sidor den sista. Kombinera med långhelg i en fantastisk stad.

Mitt i naturen med Angel Olsen.

Håkan Steen:

Angel Olsens mest omtumlande år i livet inspirerade till karriärens starkaste album.

1 BIG TIME (ANGEL OLSEN)
2021 var året när Angel Olsen kom ut som queer och båda hennes föräldrar gick bort med bara två månaders mellanrum. Livet blev på kort tid något helt annat för singer-songwritern från St Louis. Plötsligt kände hon sig som en nybörjare på kärlek samtidigt som det flyttade in en livsförhöjande känsla av att äntligen vara sig själv fullt ut. Allt detta hörs på ”Big time”, den sjätte i en svit av tämligen omistliga skivor. Det är ett album om sorg och isolering men också, och framför allt, om nyvunnet mod och förälskelsens berusning. Oavsett vem du är och varifrån du än kommer finns det massor att hämta i de här insikterna om den mänskliga existensen. Olsens dallrande indieskevhet i både röst och låtskrivarpenna finns kvar, men framför allt framstår de tio låtarna på ”Big time” som graciösa midnattsserenader i rakt nedstigande led från namn som Patsy Cline, Carole King och Hope Sandoval. ”Big time” är vad den heter, Angel Olsens hittills bästa.

2 SKÖT ER SJÄLVA SÅ SKÖTER JAG INTE MITT (JOEL ALME)
Joel Almes tredje album på svenska utspelar sig under ett dygn när indiecroonern från Göteborg minns olika livshändelser, för att försöka förstå varför allting blev som det blev. Historierna om förlorade kärlekar, krogslagsmål och vänner som kommit och gått berör inte minst för att de kontrasteras med en varm blandning av klangfull gitarrpop, romantisk soul och Jonathan Richmans blåögt kärnfulla melodier.

3 HIDEOUS BASTARD (OLIVER SIM)
Vissa skivor gör artister för att de vill få ut ny produkt på marknaden. Andra kommer till av pur nödvändighet, för att kunna ta sig vidare i livet. Som The XX-medlemmen Oliver Sims solodebut. 33-åringen avslöjar i första låten att han har levt som hiv-positiv sedan han var 17 och ägnar sedan albumet åt att osminkat och rakt göra upp med hur det har präglat hans liv. ”Hideous bastard” känns som ett slags reningsbad från självförakt, livslögner, svek och existentiell tomhet. Allt till vacker, minimalistisk och genuint modern popmusik.


4 AND IN THE DARKNESS, HEARTS AGLOW (WEYES BLOOD)
Natalie Mering gör en vidsynt och självklar version av klassisk singer-songwriter-pop som ledigt släpper in både 80-talssynthar och skarpa samtidskommentarer. ”It’s not just me, it’s everybody” är förmodligen årets ballad.


5 CAVE WORLD (VIAGRA BOYS)
I tider av polarisering och faktaresistens väcker Stockholms mest vitala rockexport liv i Devos gamla tes om att utvecklingen de facto går bakåt. Allt till strömförande protopunkkrautig new wave-rock med förträffliga poprefränger.


6 WET LEG (WET LEG)
Det kan mycket väl vara så att Isle of Wight-duons brinntid är kort. Men en mer underhållande samling klassiska gitarrpoplåtar än de tolv på den här debuten har inte hörts i år.


7 JAG FORTSÄTTER GLÖMMA (JOAKIM BERG)
En lika oväntad som välkommen skiva. Joakim Berg sänker garden och levererar en lite mjukare och poppigare fortsättning på den personliga historia han berättade under hela Kents karriär.


8 PALOMINO (FIRST AID KIT)
Klara och Johanna vädrar ut en del mörker och släpper in ovanligt mycket pop. Men de unika harmonierna berör precis lika mycket som alltid. Hör bara ”Ready to run” eller ”Nobody knows”.


9 MER FÖR DINA PENGAR (WILMER X)
Första albumet på 17 år låter hungrigare än vad som borde vara möjligt. Med en mix av klassiskt bitska rökare, kul pop, bakfull wackawacka-rock och blå ballader får vi gå minst 25 år bakåt i Wilmer-historien för att hitta något lika inspirerat.


10 TEETH MARKS (SG GOODMAN)
En av årets stora upptäckter. SG Goodman sjunger lika gripande som målande småstadssånger om sprucken kärlek och arbetarklassliv. Indierock med hela amerikanska söderns historia av soul, folk och country i blodet.

HÅKANS JULKLAPPSTIPS

MOONAGE DAYDREAM (blu-ray/dvd)
Årets mest omistliga bioupplevelse och, vågar jag påstå, redan en modern musikfilmsklassisker. Brett Morgens sprakande ljud- och bildcollage bryr sig föga om att försöka skildra David Bowies hela gärning men lyckas sällsynt väl med att koka ned essensen av vem artisten Bowie var. En film att se om och således värd att äga i fysisk form.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik

Publisert:

LÄS VIDARE

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Sebastian Laneby
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET