Många överraskningar när Sinatra hyllas

Jan-Olov Andersson

Det är Christer Sjögren som lockar (den inte direkt purunga) publiken.

Men det är Andreas Weises showmanship och Kristin Amparos fantastiska röst man bär med sig hem.

Missförstå mig rätt. Det är inte alls så att Christer Sjögren blir birollsfigur i sin egen show. Men det är sympatiskt att han så frikostigt låter de yngre förmågorna få utrymme att glänsa.

Det är inte helt oproblematiskt att framföra Sinatra­låtar. För manliga röster, blir det lätt som karaoke-versioner, om än i det här fallet - Sjögren och Weise - ovanligt bra sådana, förstås. En kvinnlig röst innebär ju per automatik att det låter annorlunda.

Här bjuds vi på allt från klassiker till julsånger till sådant som Sinatra har sjungit, men som egentligen är mer känt med andra ­artister.

Allt är bra, men också lite andäkigt framfört, som att man vill ligga så nära Sinatra som möjligt. Mer snygg stil­övning än så engagerande.

Fast Christer Sjögrens fans blir knappast besvikna.

Och så får de med sig ett par ordentliga överraskningar.

Andreas Weise är här perfekt i rollen som gammaldags ”crooner”. Sjunger bra och är suverän i mellansnacken, både fräck och ­giftig. Och Kristin Amparos fantastiska röst får varje ord att låta som det betyder ­något viktigt.