Stjärnspäckat och trivsamt firande med Tomas Ledin
Publicerad 2022-02-26
Tomas Ledin
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 12 213. Längd: 2 timmar och 20 minuter. Bäst: Lisa Nilsson är otrolig i ”Snart tystnar musiken”. Sämst: ”Sensuella Isabella” är inte det.
KONSERT Tomas Ledins födelsedagsfest i arenaformat är motsatsen till annonsen i lokaltidningen: ”all uppvaktning undanbedes”.
70-åringen tar tacksamt emot hurrarop från dem som hållit honom högst i ett halvt sekel – publiken.
Inte alla står pall för trycket från det allra heligaste: Melodifestivalen. Tomas Ledin vägrade flytta på sig när SVT-evenemanget saknade lokal och knackade på dörren till Avicii arena.
Kvällens konsert direktsänds i stället av TV4 och toastmaster Tilde de Paula Eby påannonserar jubilaren som ”mannen som tonsatt allas våra liv”. Huvudpersonen äntrar scenen i yvig man, diskret skäggstubb och dyr kavaj. Stämningen påminner ögonblickligen om ett extranummer. Jill Johnson kommer in som en välregisserad blixt från klar himmel.
Scenen är kvadratisk, precis som Ledins knivhuggarrock, ljuset enkelt men effektivt och bandet för kvällen mustigt förstärkt med blåssektion och stråk.
Det vilar någonting vansinnigt trivsamt över Tomas Ledins hela väsen. Däri ligger naturligtvis hans popularitet. En lätt västkustrockig ”Sommaren är kort” med badbollar i luften blir den diametrala motsatsen till den kalla värld som väntar utanför arenan, på nyheterna, ett dygns bilresa österut.
”Här kommer den nya tiden”, som skrevs i samband med Berlinmurens fall, introduceras med ett tal där Ledin adresserar Putin som ”en patetisk figur i Moskva som beter sig på ett fullständigt oacceptabelt sätt”. ”Ikväll firar vi livet, hoppet och det goda i tillvaron”, fortsätter han och brister ut i U2:sk kamprock.
Mitt i en hitspäckad katalog sprängs även stoff in från debuten och ”hippietiden” då en hårfager ung Ledin bodde i Omaha, USA och lyssnade på Bob Dylan och Joni Mitchell. I samma nedtonade singer/songwriter-parti ansluter Björn Skifs för en suggestiv version av lättölshymnen ”Blå, blå känslor”.
Ett meddelande från pappa Folke gör födelsedagsbarnet glansig i blicken och följs av ett par nummer från nio år gamla barndoms- och släktskildringen ”Höga kusten”, den senaste skivan sångaren gav ut.
Tomas Ledin är emellertid bäst när han håller det enkelt. Slitna rader som ”Just nu vill jag leva, just nu vill jag känna” – i kväll i mollversion av Ellen Krauss – får ny lyster under den sorgslöja som plötsligt är samtiden.
Gästlistan är annars en odyssé i tidig svensk 90-talspop. Säg den folkkära artist som inte är här i kväll (de som fått förhinder dyker i stället upp som videohälsning – mest notabel är Björn Ulvaeus, klädd som cowboy).
Lena Philipsson tar rollen som Agnetha Fältskog i duetten ”Never again”. Niklas Strömstedt agerar hejaklacksledare i ”Vi är på gång”.
Lisa Nilsson sätter fet punkt med “Snart tystnar musiken”, som når volymer den aldrig tidigare varit i närheten av. Där och då påminner konserten om svenskpopens svar på The Bands avsked ”The last waltz”.