Hon får orden att gå rakt in

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-05

Avskalad Anna Ternheim berör och imponerar

Ensam med en akustisk gitarr. Så lärde vi känna Anna Ternheim. Och det är den Anna Ternheim vi får se igen.

LINKÖPING. Hon är helt solo. Men det finns ingenting att sakna.

Tvärtom kommer vi närmare Anna Ternheims sånger än någonsin.

Det var så här jag såg Anna Ternheim första gången, på singer-songwriterfestivalen Picknick i Göteborg för fem år sedan.

Helt ensam, då bara med akustisk gitarr. Hon var okänd, försiktig och ganska blyg.

Sedan for hon på turné med Lars Winnerbäck och slog igenom och nu är det tre rejält säljande album och ganska många turnéer i både Sverige och USA senare.

Stockholmskan har inte åkt runt solo på länge och säger i förväg att hon kommer att vara ”livrädd” när hon kliver in på scenen.

Nakna versioner

Om det är så märks det mycket lite. I stället regisserar Anna Ternheim lugnt och säkert en föreställning som vänder sina begränsningar till en styrka.

Hennes sånger om avsked, saknad, oläkta sår och 30-årskriser passar väldigt bra i så här nakna versioner på piano eller gitarr, på en dunkel scen med en gammal spinnrockstol och några bleka spotlights som enda dekor.

Den nästan helt opluggade a cappella-versionen av ”Let it rain” drar ned kvällens största applåd, med all rätt.

En ensam motljuslampa i mörkret får Broder Daniel-covern ”Shoreline” att kännas mer än någonsin.

Sin vana trogen plockar Ternheim lika gärna låtar från singlar och limiterade bonusskivor som från albumen. Nummer som ”Bridges” och ”Lovekeeper” är några av de finaste i kväll.

I nytt ljus

Hon lyckas även lyfta fram nya sidor av sina sånger. Hon sjunger David Bowies ”China girl” och berättar om hur mycket hon gillade Bowie som barn. Med ens hamnar det skeva valspianot i ”Girl laying down” i ett nytt ljus, det kunde vara från ”Aladdin Sane”.

Jag brukade tycka att Anna Ternheim var lite för vän, sval och ”duktig”. Jag hade svårt att bli berörd på djupet, trots att hon sjöng om angelägna känslor med en egen ton och blick.

Men i kväll går orden rakt in. Hon har levt med de flesta av sångerna både länge och intensivt och kommer väldigt nära dem i de nakna arrangemangen.

Jag blir både berörd och imponerad.

Anna Ternheim

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Turnépremiär: Sagateatern, Linköping. Publik: 232. Längd: 86 minuter. Bäst: ”Let it rain” är en rysare. Sämst: Jag håller med killen som ropade, hon kunde ha spelat ”To be gone”.