Mustasch blandar slentrianrock med nyfunnen tyngd

Publicerad 2018-04-06

Sveriges självutnämnda rockambassadörer – Mustasch.

ALBUM Inte heller på nionde albumet vågar Mustasch ta ut svängarna särskilt nämnvärt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Mustasch
Silent killer
Sony


HÅRDROCK Inom den svenska hårdrockscenen finns det knappast något folkligare band än Mustasch. Göteborgarna har under sin 20-åriga karriär förärats en Grammis och säkrat aktningsvärda placeringar på svenska försäljningslistor.

I fjol nådde populariteten nya höjder när de agerade mellanakt i Melodifestivalen tillsammans med den folkkäre artisten Hasse Andersson.

Deras duett ”Änglahund” har i skrivande stund närmare fyra miljoner streams på Spotify, något som få svenska hårdrockakter kommer i närheten av.

På nionde albumet ”Silent killer” håller sig Mustasch mestadels till sitt traditionella och publikfriande recept med refrängstark, radiovänlig och hormonstinn hårdrock som huvudingrediens.

Däremot är ljudbilden snäppet hårdare tack vare medproducenten Niclas Engelin, gitarrist och låtskrivare i In Flames och Engel, som bidragit med blytunga riff.

”Winners” för tankarna till Judas Priest och Glenn Tiptons gitarreskapader på 80-talet medan huvudriffet på ”Libertá”, plattans i särklass starkaste spår, tydligt brås på In Flames.

Utan tvekan är bandets samarbete med Engelin ett smärre genidrag. Hans låtskrivarinsatser ger en märkbar – dock inte avsevärd – kvalitetshöjning.

I sammanhanget blir Ralf Gyllenhammars distinkta pipa kvartettens
akilleshäl. Hans lättillgängliga rockröst skär sig allt för ofta mot den tyngre helheten.

Men när Gyllenhammar väl kommer till sin rätt, som i ”Libertá” där han visar prov på både imponerande variation och genomträngande passion, är rösten en tillgång.

Detsamma går att säga om insatsen i efterföljande ”Barrage”, en slagkraftig hårdrockdänga med stor hitpotential.

En stor del av låtarna känns emellertid som urvattnad utfyllnad. Särskilt de tre sista spåren ”The answer”, ”Grave digger” och ”Burn” som har många likheter med annat slentrianmässigt material i bandets diskografi.

Och precis som tre år gamla ”Testosterone” tillför ”Silent killer” knappast något nytt eller spännande till vårt svenska hårdrockarv. Trots att den bitvis är tilltalande.
BÄSTA SPÅR: ”Libertá”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!