Vackert allvarsamma vykort från Tomas Andersson Wij

Publicerad 2018-02-16

”Avsändare okänd” släpps på veckan 20 år efter Tomas Andersson Wijs albumdebut ”Ebeneser”.

ALBUM Tomas Andersson Wij tar hjälp av svenska popbandet Deportees för att rama in sina noveller med ett smakfullt vemod.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Tomas Andersson Wij
Avsändare okänd
Ebeneser/Playground


ROCK Länge hade jag ingen särskild relation till Hälsingland.

Det förändrades för bara ett par år sedan när en vän flyttade dit. Som av en händelse till Delsbo, samma by där Tomas Andersson Wij tillbringade sin barndoms ledigheter på morföräldrarnas gård.

Jag har slagits av det vackra; röda hälsingegårdar mot gröna gräsmattor, vyn över Dellensjöarna från Avholmsberget, snötäckta isar på senvintern. Senast passerade vi även Wij, Tomas Anderssons mammas hemby, vars namn Stockholmsartisten annekterade inför andra albumet – genombrottet ”Ett slag för dig” från 2000.

Förutom uppenbara geografiska samband – och rader som ”Jag har ett rum på Statt i Hudiksvall/Jag hålls vaken av ett Delsboband som spelar Desolation Row” (”Blues från Sverige”) – inbillar jag mig att det finns en djupare koppling mellan Hälsingland och Andersson Wijs musik.

Det vilar ett allvar över landskapet som det vilar ett allvar över musiken.

Något han har gemensamt med Sveriges bästa popband Deportees, som han samarbetar med på tionde albumet. En lyckträff både på pappret och i praktiken. Att anlita ett ”färdigt” band på det här viset känns dessutom som en uppfriskande idé, och Umeå-kvartetten bygger varsamma kransar av vemod kring Tomas Anderssons Wijs musik. Även Niki & The Dove medverkar på albumet.

Melodierna är enkla rakt igenom, från inledande psalmen ”Det finns ingen ensamhet”, och kontrasterar snyggt mot de detaljrika texterna som behandlar de stora ämnena. Textförfattaren Wij åker slalom mellan formuleringar som ”Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv” och vardagsbetraktelser som ”På Expert har dom skyltat med Donna Summer.

Ljudbilden kännetecknas av 70-talsrockens smakfulla palett. Murriga elpianon, tassande trummor, gitarrer.

”Nätter utan mörker dagar utan ljus” har ett Van Morrison-aktigt soulgroove.

En fest i Årsta blir en smäktande pianoballad som för tankarna till Ulf Lundells 80-tal.

”Jag nådde aldrig riktigt fram till dig”, med sina gitarrer på koffein som de lät på Deportees album ”Under the pavement – the beach”, är albumets mittpunkt. Texten känns ofiltrerad och hundra procent ärlig.

Och så i sista låten – det tjusiga titelspåret – kommer även en hälsning från Hälsinglands sjöar.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!