– Läkarna sa att jag nog behövde ta tabletter hela livet

Publicerad 2015-10-09

Jay Smiths syster Maria fick antidepressiva som 15-åring – nu berättar hon om sorgen efter föräldrarna och den blomstrande musikkarriären

Hon ligger i slutförhandlingar om ett kontrakt med ett av de stora skivbolagen i USA.

Men som tonåring höll sorgen efter föräldrarnas plötsliga död på att äta upp henne – läkarnas lösning var starka antidepressiva mediciner.

– Man blir som en staty. Så kände jag, säger Maria Smith, 25.

Maria Smiths halvbror Jay vann ”Idol 2010”.

De var en lycklig familj.

Men så kom döden.

Först tog den Maria Smiths pappa när hon var 11. Tre år senare gick hennes mamma bort.

Sorgen åt upp henne inifrån. Läkarnas lösning blev starka antidepressiva mediciner.

– Jag var 15 eller 16 när jag fick dem. Ganska starka grejer. Doktorn kollade på mig och sa: ”Du är deprimerad, jag ser det på dig, jag ser det i dina ögon”. Och då tänkte jag att ser han det så är det väl så. Nu kan jag ha stora ups och downs och jättemycket känslor, men då ... det gick inte att komma upp till toppen, inte ner i det djupa. Man blir som en staty. Så kände jag.

Skrivit flera hits

Storebror, halvbror på pappas sida, ­heter Jay Smith, 34, med en väldokumenterad historia. Succé och seger i ”Idol” 2010, kampen mot sitt narkotikamissbruk och flera comebackförsök trots svår rampfeber.

Men Maria Smith har sin egen berättelse.

Den handlar om en till en början oövervinnelig sorg. Starka antidepressiva mediciner. Men ännu mer om hur kärleken till musiken fick henne att vilja lära sig att känna känslor igen. Om att skriva hits till Molly Sandén och Samir & Viktor och nu om den egna duon Smith & Thell och hur låten ”Statue” lett dem till ett skiv­kontrakt i USA.

Vill förtydliga

Strax efter att vi setts hör hon av sig i ett sms. Det här är första gången som hon berättar och hon känner att hon vill förtydliga:

”Jag har varit asnervös inför den här intervjun, jag ska va helt ärlig med det. Jag tänkte först inte berätta om mina föräldrar. Men samtidigt är det en så stor del av mig och det genomsyrar många av våra låtar. Det finns folk jag har känt i många år som inte vet om detta, som tror att mina fosterföräldrar är mina föräldrar, och som kanske blir lite chockade nu när jag väljer att berätta så här” skriver hon.

Det är viktigt för henne att låten ”Statue” inte missförstås:

”Den handlar om en tjej som förlorade sina föräldrar och som skulle medicineras mot sin sorg. Jag insåg nånstans också att om jag berättar så kanske det kan hjälpa folk. Det hade känts fint om vi som artister kan ge nån styrka med vår låt.”

Starka tabletter

Låten handlar om henne. I fem år tog hon starka tabletter. I början träffade hon också en psykolog.

– När jag fick tabletterna så gick jag ett tag, men sen så ­efter ett tag så började behandlingen fasas ut som det heter … och så satt jag där med en burk med tabletter. De sa till mig att ”du är en av de här väldigt känslosamma personerna som förmodligen kommer behöva ta tabletter resten av ditt liv”.

Var det vad din läkare sa?

– Min psykolog. Men sen när jag inte gått hos någon på tre år så kände jag att det ändå kunde vara bra att prata med någon. Då träffade jag en annan psykolog. Han sa: ”Jag kan inte behandla dig om du går på de här tabletterna, jag behöver komma åt dig och dina riktiga känslor om vi ska kunna jobba på det här”, så sakta men säkert tog jag bort det.

Samtidigt fanns bästa vännen Victor Thell vid hennes sida. De hade börjat spela i band och skriva musik ihop när Maria var 16. Tillsammans bildar de nu duon Smith & Thell.

”Världens bästa”

– Han är världens bästa människa. Alla borde ha en egen Victor, han sa hela tiden att: ”det spelar ingen roll om du är ledsen, så länge du är du”.

Victor hade sett hur medicineringen påverkat Maria.

– Jag slutade skriva musik och det är typ det viktigaste i mitt liv. Men de sista två åren så gjorde jag inte det. Jag tänkte till och med att jag kanske skulle göra nåt annat än musik med mitt liv. Det kändes som att min inspiration fejdade ut.

”Poppade upp låtar”

Tror du att det var på grund av medicinerna?

– Det kan man ju aldrig svara på, men jag tror det för när jag slutade så började det poppa upp låtar igen. Det var ett jättetufft år när jag slutade, jag kan erkänna att jag var på väg tillbaka in i burken flera gånger men då var det alltid Viktor som stoppade mig, att: ”Rid ut vågen, det kommer bli bra” och det blev bra. Men sen är det viktigt, jag vill inte klanka ner på någon som medicinerar eller på psykologer. De har ju inga onda avsikter. Och jag vet att många blir hjälpta av piller, men för mig var det inte rätt. Det borde inte ha varit förstahandsvalet.

Din bror Jay, har ju haft sina demoner. Känns det i efterhand som att det har ­varit två olika sätt som ni hanterat ­sorgen på?

– Mycket möjligt, det tror jag. Alla letar efter sina vägar. Han har alltid funnits som ett stöd för mig. Framför allt musikaliskt så har han alltid pushat. Men alla letar efter sina vägar att hantera känslor. Jag kanske drack för mycket och det är ju också en drog. När man får såna här tabletter ska man ju inte dricka, men jag kan nog sätta min högra hand på att alla ungdomar som får det utskrivet också festar samtidigt. Det är en grej som är läskig, att när jag slutade med tabletterna så kunde jag sakna hur det kändes att blanda med alkohol. För det blir en annan effekt, som en smäll på käften. Jag saknar det inte längre, men det var några månader.

Inte rädd för känslorna

Hur mår du nu då?

– Det känns ibland som att jag pratar om ett helt annat liv. Sen måste jag vara ödmjuk till att livet alltid kommer gå upp och ner, det kommer säkert komma tuffa tider. Jag är så glad över musiken, det har varit helande att kunna få lov att uttrycka sig i musik. Jag kan känna mig ledsen ibland, men jag känner mig inte trasig. Och framför allt är jag inte rädd för känslorna. De kan inte skada mig.

Och musiken är helt i fokus för Maria. Tillsammans med Viktor Thell, numera även pojkvän och sambo, har hon varit med och skrivit så vitt skilda hits som Molly Sandéns ”Freak” och Samir & Viktors ”Groupie”.

Vann Denniz Pop-pris

Under eget namn, Smith & Thell vann duon i början av sommaren en Denniz Pop Award för låten ”Statue”. Det gjorde att ett av de största amerikanska skiv­bolagen fick upp ögonen för dem.

– Just nu ligger vi i slutförhandlingar, så jag kan inte säga vilket bolag det handlar om. Vi fick ett nytt självförtroende efter Denniz Pop Awards, Max Martin sa att vi var värdiga vinnare så vi höll på att dö på fläcken.

Maria Smith om...

...låten ”Statue” som handlar om hennes historia:

– Det är en segerlåt, som att vinna VM för sig själv. Det är ingen snyftlåt. Vi skriver de flesta av våra låtar på vår stammisbar i Stockholm. Vi satt där och snackade, det hade gått fyra år sen jag slutade med tabletterna och man börjar efter ett tag känna sig säker i att jag kommer nog aldrig börja igen. Då snackade vi om att det vore fint att faktiskt skriva en låt om det, så vi gjorde som vi alltid gör, börjar trumma och banka i borden och bartendrarna blir lite sura och vi skriver färdigt texten och så åkte vi till ­studion för att spela in. Så började det.

...låten hon är mest stolt över att ha varit med och skrivit:

– Molly Sandéns ”Freak”. Det kändes som att den gav nånting. Den gjorde gott och startade också en debatt som hon var väldigt duktig på att pusha framåt. Det var också min och Viktors första platinaskiva.

....att skriva låten ”Groupie” till Samir & Viktor:

– När vi skriver till andra artister så är vi kameleonter. Meningen med musik är ju att det ska vara roligt och ibland känner man för att rimma på Bäst och fest. det är ju ett förbjudet rim liksom, men det funkar för dem. Det är precis så de ska låta. ”Bäst igen min vän, vi höjer stämning-en”. Det är ju roligt. Men man måste tänka på vilken artist man skriver till. Vi kan ju inte skriva ”Freak” till Samir & Viktor, säger hon och skrattar.

...drömartisterna att skriva låtar till:

– Lana del Rey. Hon är magisk, men hon är en så jäkla duktig låtskrivare själv, sen vet jag att hon samarbetar lite grann, det hade varit fett. Taylor Swift, Katy Perry skulle också vara roligt.