Roger Waters är outhärdlig och suverän

Markus Larsson

helskärm

KONSERT Det börjar med ett meddelande till publiken:

Om du är en av dem som gillar Pink Floyd men inte Roger Waters politiska sida:

Dra åt helvete.

Roger Waters
Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: 16 904, men är det verkligen ”fullsatt”? Längd: 2 timmar och 41 minuter. Bäst: ”Sheep”, ”Wish you were here”-partiet och allt från ”Dark side of the moon”. Sämst: ”The powers that be” och ett par av lama extranumren. Vad finns det att tillägga i den här showen efter ”Eclipse”? Fråga: Är inte delar ”The bravery of being out of range” en rätt trevlig cover på ”All the young dudes”? Och Fleksnes-skriker någon i publiken ”day-o”?

Typiskt Roger, med andra ord.

En annan sak som också är rätt typiskt är att han skottar undan några av sina största låtar alldeles i början.

”Comfortably numb” är till exempel öppningen och inte ett extranummer. Versionen påminner mer om en långsam psalm än originalet. I stället för David Gilmours episka gitarrsolo får en av medlemmarna i bandet weila som i ”The great gig in the sky”.

Och det dröjer knappt en minut till innan musiken börjar att marschera som hammare i täta led. Han fyrar av ”Another brick in the wall, part 2” innan sena eftersläntrare hinner sätta sig.

Det finns många sätt att säga ”fuck off” på. Ett av dem är att fnysa bort ett par nummer som säkert många längtat efter och låta resten av konserten handla om nåt annat.

Som att lägga stämpeln ”krigsförbrytare” över en blodröda bilder på rad amerikanska presidenter – Ronald Reagan, Bill Clinton, Barack Obama – under låt sex.

En upprörd herre uppe på en av läktarna skriker ”fuck you” så att det måste höras upp på scenen. Roger Waters avslutar lugnt ”The bravery of being out of range” och ropar glatt ”woo-hoo!” Sedan förklarar han att arenan fungerar som en jättestor bar där artisterna och publiken kan visa kärlek för varandra. Vilket är temat i låten ”The bar” som han skrev under inledningen av pandemin.

Roger Waters målar med så stor pensel att borsten når bort till Skarpnäck. Jag förstår verkligen om någon vill hiva en knogmacka i ansiktet på den självgoda lyxidealisten som, med illa dold förtjusning, gärna kör ner sina moralkakor om västvärlden långt ner i halsen på sin publik.

För balansens skull borde han eventuellt också kravmärka, säg, Putin som krigsförbrytare. Att han inte drar sig för att skriva öppna brev till Ukrainas första dam Olena Zelenska där han låter som en rysk trollfabrik och undviker att nämna vilket land som startade kriget säger kanske en del. Det dröjde ett tag innan Waters nämnde att det var, trumvirvlar och saxofonsolon i 7/4-takt, Ryssland.

Något som fick Polly Samson, som är gift med David Gilmour, att ladda Twitter-bössan och beskriva den käre Roger i hårda ordalag. ”Antisemit” och ”Putin-apologet” var två av de mjukare. Gilmour höll med.

Jag förstår om folk vill avfärda Roger Waters som en hopplös skitstövel. Den galna diamanten är inte, ehm, okomplicerad. Men det finns mycket att tycka om också.

Bildskärmarnas animationer, kortfilmer och slogans som bland annat stöttar Palestina, transsexuella människor och aborträtten är smått magnifika som arenaunderhållning. Sekvenserna där gamla arkivbilder på Pink Floyd i allmänhet och Syd Barrett i synnerhet lyser upp Tele 2 under ”Wish you were here”-partiet är sin tur rörande.

Musiken och bandet är fenomenala i alla ”Dark side of the moon”-nummer. Versionerna känna så definitiva som de kan bli en bit in på 20-talet. Och vi får ett tjockt flygande får i ”Sheep” och en grisballong i ”Run like hell”.

Det förlåter inte ett stolpigt blaha som ”The powers that be” – vad gör väl det? – eller den musikaliskt tama finalen med ”The bar (reprise)” och ”Outside the wall”, men det kunde ha varit värre.

Roger Waters vårdar sina 60-talsdrömmar om fred och jämlikhet lika hårt som han hatar alla former av auktoriteter. Det går inte att komma ifrån att hans bästa dystopier, som fortfarande bär tummade exemplar av Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” och George Orwells ”1984” respektive ”Djurfarmen” i bröstfickan, känns nästan tröttsamt relevanta igen år 2023.

79-åringen tror fortfarande på att rocken kan förändra en ond värld. Med ett, för honom, oväntat gott ”fuck off”-humör.

I en famös intervju efter att en kanadensisk tidning valde att recensera en konsert med The Weeknd i stället för den store Roger Waters fräste han att han minsann är mycket, mycket, mycket viktigare än The Weeknd och ”den där Drake”.

Det roligaste är att han kan ha rätt, i alla fall ett litet tag till.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik