Duran Duran tar oss tillbaka till 1982

Per Magnusson

helskärm

Duran Duran
Plats: Skansen, Stockholm. Publik: 4 800. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Ordinary world”, ”The chauffeur” och ”Save a prayer”. Sämst: Mellanpratet om vilket vackert folk vi svenskar är känns inte purfärskt.

KONSERT 41 år efter debuten har Duran Duran funnit sig i rollen som nostalgiakt.

Men när gruppen släpper ut saxofonen över Sollidenscenen är det ganska mysigt att bara få befinna sig i 1982 igen.

Duran Durans tidiga videor är en lika essentiell som smått parodisk stilstudie i 80-talets eskapistiska popestetik. Segelbåtar! Undervattencocktails! Elefanter! Bandet förstod tidigt musikvideons attraktionskraft och MTV tog dem, om än i något censurerad form, från Birmingham och ut i världen.

Britterna var bäst när de var som störst. I backspegeln är andra albumet, kommersiella triumfen ”Rio” från 1982, också det starkaste. På 90-talet fick gruppen ny vind i seglen med megahiten ”Ordinary world”. De senaste två decennierna har präglats av stilbyten, måttliga framgångar och priser för gamla meriter.

Sollidens scen är så starkt förknippad med Sanna Nielsen att man nästan blir förvånad när frontmannen Simon Le Bon kommer in och utropar det uppenbara – ”Good evening! This is Duran Duran!”. Medlemmarna är alla runt sextio. På ytan må i synnerhet Le Bon se ut som sinnebilden av en ålderskris i neongrön jacka och silverbyxor, men vad tusan, som popstjärna från 80-talet har man väl ändå någon form av evigt modemässigt frikort?

41 år efter debuten har Duran Duran funnit sig i rollen som nostalgiakt. Publiken på Skansen protesterar inte – även om breda axelvaddar bytts mot 20-talets funktionskläder. Visst får vi några färska nummer, men under till exempel ”Give it all up” står man mest och saknar duettpartnern Tove Lo. De nya låtarna blir pausfåglar i väntan på ”A view to a kill” och ”Hold back the rain”, som görs med uppenbar spelglädje och attack.

Ett litet tal om covid, Ukraina och skolskjutningar är egentligen det enda som påminner om den dystra samtiden. Sedan spelar bandet ”Ordinary world”. Den ganska ljuvliga balladen är egentligen för grandios för Le Bonds nasala röst att bära – men vips, så är vi tillbaka i ”Absolute music”-eran!

Bandet höjer successivt temperaturen. Den neongröna jackan ryker i ”Hungry like the wolf” där Le Bon faktiskt påminner om titeln. När ”Girls on film” går över i Calvin Harris ”Acceptable in the 80’s” blir det en varm glimt i ögat. Duran Duran har givetvis ingenting med samtiden att göra. Det är också hela poängen med konserten.

Det bästa sparas till sist. Den brisigt skeva soulpopstänkaren ”Save a prayer” och ”The chauffeur”, det närmaste ett avantgardistiskt uttryck bandet kommer i kväll. När saxofonen i ”Rio” slutligen släpps ut över Sollidenscenen är det ganska mysigt att bara få befinna sig i 1982 igen.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik