Starkt och stärkande från Blues Pills

Publicerad:
Uppdaterad:
Blues Pills är tillbaka efter fyra års skivtystnad, men utan Dorian Sorriaux och med nya basisten Kristoffer Schander i uppställningen.
Foto: Pressbild
Blues Pills är tillbaka efter fyra års skivtystnad, men utan Dorian Sorriaux och med nya basisten Kristoffer Schander i uppställningen.

MUSIK

ALBUM Blues Pills går från klarhet till klarhet.

Med moget låtskrivande och avslappnad attityd har Örebro-bandet skakat fram en skiva som slår omkull det mesta.


Blues Pills
Holy moly!
Nuclear Blast/Bertus


ROCK Blues Pills kometkarriär är imponerande.

Med 2014 års självbetitlade debut och skivbolaget Nuclear Blast i ryggen gick Örebro-gruppen snabbt från anonym klubbakt till ett band med spelningar på internationella festivaler som Download och Rock Am Ring.

De har befunnit sig i ständig framåtrörelse sedan dess, och tredje skivan utgör inget undantag.

”Holy moly!” har till skillnad från sina föregångare marinerat under flera års tid och spelats in i bandets nybyggda studio utanför Örebro. Och därmed utformats på deras egna premisser, med gott om tid, analog utrustning och utan en producent som flåsat i nacken.

Kombinationen har resulterat i ett levande och lekfullt uttryck.

Skivan sjuder och svämmar över av skimrande soul, funk, blues, psykedelia och allehanda fuzzig rock i skarven mellan 60- och 70-tal.

Och det även utan Dorian Sorriaux i uppställningen. Den hyllade gitarristen lämnade bandet för två år sedan för att satsa på sin solokarriär, vilket fick Zack Anderson att byta från bas till gitarr.

Men originalmedlemmens råa och raka gitarrstil känns mer passande i bandets ljudbild, som sedvanligt smyckas av Elin Larssons soulstänkta och slitstarka stämma med tio tigrars styrka.

När Larsson tar i så att det känns som att lungorna när som helst kommer att spricka – som i de upprepade urladdningarna i det feministiska styrkepaketet ”Proud woman” – är det fullt förståeligt att hon med jämna mellanrum jämförs med självaste Aretha Franklin.

Men kvartetten är som vassast när de halvvägs in i skivan drar i nödbromsen och tillåter sig själva att trappa ner på tempot.

Tillbakalutade och skickligt komponerade ”Rhythm in the blood”, ”Song from a mourning dove” och ”Dust” slår omkull det mesta i sin väg.
BÄSTA SPÅR: ”Dust”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE