Beyoncé tar över dansgolvet
Uppdaterad 2023-05-10 | Publicerad 2022-07-29
ALBUM ”Renaissance” är kanske inte Beyoncés viktigaste album. Heller inte hennes allra bästa.
Men det kan mycket väl vara skivan som världen behöver just nu.
Beyoncé
Renaissance
Parkwood Entertainment/Columbia/Sony
POP/R’N’B För sex år sedan förändrade Beyoncé Knowles idén om vad ett kommersiellt popalbum kunde vara med det både musikaliskt radikala och politiskt mäktiga ”Lemonade”. Precis som på föregångaren ”Beyoncé” presenterade hon musiken som ett ”visual album” med videor till alla låtar.
”Renaissance” säger hon själv är början på en trilogi och känns tveklöst som ett nytt steg med ett nytt temperament. Här får vi bara musiken rakt av, och även om en artist som Beyoncé alltid är politisk i hela sin uppenbarelse, med ”female empowerment” och svart stolthet konstant pulserande som själva blodomloppet i allt hon gör, känns de här 16 låtarna främst som en hyllning till dans och fest efter en dyster tid av pandemi och Donald Trump.
”Efter all isolering och orättvisa de senaste åren tror jag att vi är redo att fly, resa, älska och skratta igen”, säger hon själv.
Om singeln ”Break my soul” indikerade att Beyoncé var på väg in i klassisk house visar det sig snarare att hon vill göra Beyoncé-musik av alla möjliga former av dansant musik från förr och nu: disco, New Jack Swing, trap, hiphop och den speciella New Orleans-hiphop som kallas bounce. Med mera.
Hon vinkar till Donna Summers ”I feel love” i avslutande ”Summer resistance” och Fugees ”Fu-gee-la” över de briljant spartanska beatsen i ”Energy”.
I ”Cuff it” tar hon in Nile Rodgers för att få riktigt klassisk discokänsla direkt från urkällan. Den stolt afrobeatiga ”Move” gifter ihop både traditioner och generationer när legendaren Grace Jones och unga nigerianska r’n’b-kometen Tems möts vid mikrofonen.
Även om Beyoncés sjunde studioalbum gasar mellan stilarna har stjärnan och alla hennes otaliga medproducenter byggt albumet som ett sofistikerat dj-set. Spåren slår i varandra närmast sömlöst, att lyssna känns som en riktigt bra klubbkväll med en enda artist.
Texterna skickar några slängar mot kapitalismen och strukturerna men tonen är generellt ljusare och mer personlig än på ”Lemonade” och inte sällan handlar det om sex. I ”Church girl” omfamnar Beyoncé r’n’b-traditionens eviga dragkamp mellan frälsning och synd, för att glida över i ett slags uppdaterad variant av klassisk sängkammarsoul i ”Plastic off the sofa” och ta det flera steg längre i den explicita ”Virgo’s groove” (”taste me/that fleshy part/I scream so loud”).
”Renaissance” är kanske inte det ”viktigaste” albumet Beyoncé har gjort, men det var helt uppenbart heller inte intentionen den här gången. Jag ber egentligen att få återkomma om några månader men efter några timmars lyssning låter det här kanske inte heller som hennes allra starkaste samling låtar.
Samtidigt presenterar hon sin musik med en så unik pondus och känsla av hundraprocentig kontroll över exakt vad hon vill göra att bara det cementerar kvar henne på en egen nivå inom modern musik.
”Renaissance” är rakt igenom förstklassigt hantverk, konstant underhållande pop och en föredömlig påminnelse om att världen behöver mer disco.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik