Finalen med Depeche Mode är omåttligt stark

Markus Larsson sätter plus på konserten

KONSERT Att Depeche Mode är en duo i dag märks inte live.

Ibland är konserten så bra att man inte behöver se dem igen.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Depeche Mode
Plats: Friends Arena, Solna. Publik: Ingen uppgift. Fler än många säkert trodde på förhand. Längd: Två timmar och tio minuter. Bäst: ”Everything counts”, ”Enjoy the silence”, ”Just can’t get enough”, ”John the revelator”, ”Never let me down again” och ”Personal Jesus”. Sämst: Depeche är kanske inte världens bästa rockband i ”A pain that I’m used to”.

Dave Gahan i Depeche Mode. Just i kväll hade det räckt med ”Never let me down again”. Men det är bara en liten del av den mäktiga finalen.


Alldeles i början tjänar arenans tveksamma akustik ett gott syfte.

Om nu ordet ”akustik” hör hemma på Sveriges nationalarena. Betongsarkofagen är en vampyr som ofta suger livet ur musiken och publiken.

Men känslan att stå i en gigantisk hangar där ljuden studsar mellan väggarna passar verkligen inledningen med ”My cosmos is mine”. Är det tinnitus eller musik? Det spelar ingen roll. Det låter underbart stört och skitigt.

Det är svårt att förhålla sig till Depeche Mode år 2023. Efter att Andy Fletcher dog förra året är gruppen en duo. Nu är det bara Martin Gore och Dave Gahan kvar som förvaltar bandets arv.

Depeche Mode.

Den som tyckte att Depeche Mode förlorade flera vitala organ redan när Alan Wilder sa upp sig måste ha ännu svårare att ta dem på allvar nu.

Finns det någon anledning att fortsätta? Och i så fall – varför?

Samtidigt är Gores och Gahans senaste album ”Memento mori” det bästa och vettigaste som de har gjort sedan ”Playing the angel”. Det var i alla fall länge sedan som de nya låtarna inte var pliktskyldiga alibin bredvid kolosserna som alla kan utantill sedan början av 90-talet. Jag tänker framför allt på den fantastiska singeln ”Ghosts again”.

Döden är närvarande överallt. På scen tornar den upp sig i form av bokstaven ”M”.

Det går att ana en dramaturgi i setet. I början känns det som att syntharna från Basildon uppträder nere i ett källarhål, knäckta eller i alla fall oförmögna att kunna uttrycka sorgen och tomrummet efter sin vän. Nummer som ”My cosmos is mine” och ”Speak to me” är själva motsatsen till arenaunderhållning. De är en nödvändig kontrast till en final som sakta byggs upp.

Depeche Mode.

Synthslingan i ”Everything counts” och varje gång Gahan skriker ”sing it!” i samma låt är en liten förvarning. Martin Gores fina version av ”A question of lust” är en annan liten vink om vad som väntar. Eller när Andy Fletchers ansikte fyller bildskärmarna i ”World in my eyes”.

Långsamt och med stort tålamod klättrar musiken uppåt, uppåt och ännu längre upp. Till slut befinner sig musiken, och framför allt Dave Gahan, på en annan plats. Han sjunger flera meter ovanför publiken utan att lämna scengolvet.

”Enjoy the silence” och en lång och överlycklig ”Just can’t get enough”, som publiken tar över helt och hållet tills Gore och Gahan bara kan stå och garva, befinner sig på en egen och annan nivå. Och ”Never let me down again” och ”Personal Jesus” tar det ännu längre.

Jag hade, just den här kvällen, varit nöjd med ”Never let me down again”. Jag hade kunnat stanna där. Det hade räckt. Dess klimax, när publiken bokstavligt talat bär låten på sina uppsträckta armar, är så vacker att jag måste gömma ansiktet bakom min laptop.

Depeche Mode.

Man vänjer sig aldrig. Det går inte att tröttna på när Martin Gore, framför en tsunami av uppsträckta händer, sjunger:

”See the stars, they’re shining bright...”

Just det kommer aldrig att hända med en annan grupp, på en annan plats, i en annan tid eller nån annanstans.

Depeche Mode toppar den dock med en version av ”Personal Jesus” som, när den övergår i ”pump mix”, skulle kunna pågå till nästa tisdag. Ingen vettig människa hade klagat.

Hur konserten var innan dess gör i princip detsamma. Alla eventuella felskär och skavanker, vilka de nu var, är bortglömda.

Depeche Mode.

De största låtarna med Depeche Mode har en speciell laddning inför den lite ålderstigna publiken. Sedan de släpptes har folk hunnit växa upp. De har skaffat barn, skiljt sig, fått sparken, rest sig på nytt och tyvärr kanske också förlorat en vän.

Bandet och publiken tar inte de här stunderna, minuterna och låtarna för givna längre. Nästa gång, om det blir en till gång, är det inte säkert att den som stod bredvid dig och skrek om stjärnor i ”Never let me down again” är kvar. Eller du själv, för den delen.

Det är kärnan i den epilog som Dave Gahan och Martin Gore just nu är upptagna med att skriva och framföra. Den förbannade och obarmhärtiga förgängligheten som ingen kommer undan.

Själv känner jag, på det allra bästa av sätt, att jag inte behöver se Depeche Mode igen.

Det blir till slut en sån konsert.


Följ Aftonbladet Musik på FacebookInstagramTwitter och Spotify för full koll på allt inom musik