Varm men småtråkig soul med Springsteen
Uppdaterad 2022-11-20 | Publicerad 2022-11-08
ALBUM Soulmusiken har alltid varit den viktigaste byggstenen i Bruce Springsteens musik.
Något som han äntligen stryker under med tjocka streck på nya skivan ”Only the strong survive”.
Bruce Springsteen
Only the strong survive
Columbia/Sony
SOUL Soulen är Mississippifloden i Bruce Springsteens musik.
Det är vattnet och näringen i hans musik. Allt börjar i och förgrenar sig från den strömmen.
Det som skiljer ut honom och The E Street Band från mängden är inte att de växte upp med Bob Dylan och 60-talsrock. I sina största stunder är de snarare ett litet barband från New Jersey som är lika kära i soul. Det blir om inte annat tydligt live.
I dag kan alla relativt enkelt skapa en egen spellista med Bruce Springsteens bästa soulinspelningar. Jag tänker på de svindlande versionerna av Jackie Wilsons ”(You’re love keeps lifting me) Higher and higher” från konserterna i Boston 1977. Eller det oemotståndliga extranumret och Gary US Bonds-covern ”Quarter to three” från ett oräkneligt antal andra gig. Eller Eddie Floyds ”Raise your hand” och Edwin Starrs ”War” från liveboxen ”1975–85”. Eller varenda variant av ”So young and in love” på antologin ”Tracks”. Eller ”My city of ruins” som avslutar albumet ”The rising”. Eller den i dag skandalöst underskattade ”I wish I were blind” från skivan ”Human touch”. Eller liveversionerna av ”If I should fall behind”, ”Drive all night” och ”Tenth avenue freeze-out” och den brustna kroppspulsådern ”Back in your arms”. För att inte tala om alla låtar som han skrev och gav bort till just Gary US Bonds och Southside Johnny.
I skenet av det kommer en ”Born in the USA” eller en ”Cadillac ranch” alltid att sitta i baksätet för mig. Soulen är över huvud taget anledningen till att alla jämförelser med eventuella kopior som Ulf Lundell och Lars Winnerbäck blir missvisande och orättvisa för alla inblandade. Lars och Ulf kommer från en annan blues- och vistradition där nyponbuskar är viktigare än ”heart and soul” och gospel. Sam & Dave eller Dusty Springfields album ”Dusty in Memphis” finns inte i deras dna. 2022 vore det i så fall rimligare att nämna Weeping Willows i samma mening som Bruce.
Bruce Springsteens nya skiva består av femton stycken soulcovers. Det var nog på tiden.
Urvalet påminner om en radiostation som spelar golden oldies och är rätt oklanderligt. Springsteen hade lätt kunnat lyfta fram betydligt mer kända inspelningar av, säg, Wilson Pickett och Aretha Franklin. I stället gräver han fram Frank Wilsons ”Do I love you (indeed I do)” som länge var en av de största och dyraste rariteterna på brittiska northern soul-scenen. Självklart förstår han också hur väl The Walker Brothers ”The sun ain’t gonna shine anymore” passar in just här.
Bruce Springsteen närmar sig låtarna med djup kärlek och respekt. Han vet att han står i skuggan av jättar och håller därför cowboyhatten i handen. Han, om någon, vet att det finns ett före och ett efter för en stackars människa som drabbas av William Bells ”I forgot to be your lover”.
Möjligen blir också respekten och vördnaden för stor. Han vågar inte göra de ikoniska konstverken till sina egna utan återanvänder i princip samma arrangemang som originalen. Problemet är ju att det inte finns något att lägga till eller ta bort från Jimmy Ruffins ”What becomes of the brokenhearted”. Och vad kan Springsteen göra med en ”Only the strong survive” som Jerry Butler och Elvis Presley inte redan har lyckats med? The Commodores klassiker ”Nightshift” känns i sin tur för blek i Springsteens händer.
Sedan spelar det ingen roll att 73-åringen från New Jersey har många hästkrafter kvar i stämbanden. När han försöker ta i som en Levi Stubbs i Four Tops blir det ändå kämpigt.
”Only the strong survive” framförs av flera bekanta Springsteen-namn, däribland Sam Moore från Sam & Dave, The E Street Horns och violinisten Soozie Tyrell. Men det hade kanske varit bättre med The E Street Band. De hade gett musiken ett annat fingeravtryck. Soundet är emellanåt för mycket ”I afton dans” på valfri lyxkryssare. Springsteens soulnummer brukar komma bättre till sin rätt när de får explodera i större frihet och på högre volym mellan de egna och mer kända arenakolosserna.
Ändå, och trots allt, är albumet en varm och hjärtlig hommage. Att The Supremes ”Someday we’ll be together” får avsluta albumet är säkert ingen tillfällighet. När Springsteen sjunger låten känns den lika mycket som en hoppfull bön om ett splittrat land som ett misstag i en relation.
Han personifierar fortfarande en vacker tolkning av den amerikanska drömmen, den som till exempel omfattar svarta och vita, soul och rock, fattiga och rika.
Vägen dit verkar bli hjärtskärande lång igen.
”Only the strong survive” släpps fredag 11 november.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik