Går inte att beskriva Jerry Lee Lewis i ord
Markus Larsson minns ”The Killer” och en magisk fyllenatt
Han kallades för ”The Killer”.
Ändå var smeknamnet en underdrift.
Framför allt när Jerry Lee Lewis spelade i Hamburg.
”Yeah! Break that thing!”
Mitt i låten ”High school confidential” ropar Jerry Lee Lewis, förmodligen till sig själv eftersom aldrig har funnits någon viktigare i hans värld, att han måste slå sönder pianot.
Det låter som att galningen misshandlar instrumentet med ett knogjärn. Scengolvet måste vara fullt av utslagna tangenter. Den som letar efter rockens elakaste ögonblick borde börja där. Hela albumet ”Live at the Hamburg Star Club” från 1964 kan fortfarande vara den vildaste boogie som har fångats på skiva.
Karriären hade vid det laget supit ner sig i källaren. Jerry Lee Lewis hade inte haft en hit på över sex år och var i princip bannlyst i USA efter att ha gift sig med sin 13-åriga kusin. Dessutom hade Beatles just tagit över hela världen. Lewis hade inget att förlora. Det är som att han en sista gång, på samma klubb som Beatles för första gången fick slipa tänderna utanför Liverpool, att han är den riktiga kungen av rock’n’roll och inte några brittiska glin.
Jerry Lee Lewis hamrar med ett ursinne som blåser bort allt och alla. Det unga kompbandet The Nashville Teens är nog inte de enda i lokalen som håller på att koka sönder av alkohol, adrenalin och amfetamin. De spelar ungefär tre gånger så fort som Motörhead.
Jag hörde skivan för första gången i en lägenhet i Midsommarkransen i Stockholm, way back in 2002. Det var min polare Pierre, som kan vara den enda personen i Sverige som gillar Jerry Lee Lewis mer än min egen pappa, som introducerade mig för de mer rara sidorna av demonens katalog.
Den som blandar sprit och Jerry Lee Lewis får skylla sig själv
Pierre satt i en fåtölj framför stereon. Den rutinerade rockjournalisten från Tranås hade famnen full av 20 eller 40 stycken Jerry Lee Lewis-vinyler och ena näven i luften. Han skrek oavbrutet olika varianter av ”jävlar, vad bra” och det mer diffusa uttrycket ”chooka-chooka”. Vissa artister går att kombinera med vad som helst. Men den som blandar sprit och Jerry Lee Lewis får skylla sig själv. Jag och Pierre hade bestämt oss för att dricka upp all billig grappa som min storebror hade köpt till mig i Italien. Flaskan var olyckligt nog större än ett genomsnittligt svenskt lår. Plus några liter öl, bara för att skölja ner det hemska druvsvettet.
Mitt i Jerry Lee Lewis sagolika version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” gick åskan utanför ytterdörren. Jag försökte förgäves att komma på om jag befann mig på golvet, taket eller inne i bokhyllan. Regnade det inomhus i början av mars? Nej, men Pierres granne hade fått nog. Han stod i kalsonger, öppen vit morgonrock, håret i alla väderstreck och vrålade att vi skulle sänka volymen innan han ringde polisen.
Just ja, skulle inte vi se en konsert med, öhm, Willy DeVille i kväll?
Det dröjde knappt två låtar innan Pierre kollapsade på golvet
Vi lämnade lägenheten utan att slå av musiken och sprang ifrån grannen. Vi skvalpade in på Berns mitt i konserten, fulla som drakar. Jag har vaga minnen av en smal mustasch och ett svart hårsvall på scenen. Var det Willy? Kan någon hitta Willy? Det var lite svårt att ta in ett gig när man försökte att kisa med öronen och lyssna med ögonen, eller var det tvärtom?
Det dröjde knappt två låtar innan Pierre kollapsade på golvet. Det brukade bli så på den tiden. När han fick feeling lade han sig ner där han stod och gick inte att rubba. Jag klappade honom försiktigt på kinderna medan ett par arga vakter närmade sig. Två ord pyste fram ur Pierres mun:
”Jerry Lee. Boogie.”
Pierre hade feber och det enda botemedlet var mer Jerry Lee Lewis. I taxin hem bråkade jag oavbrutet med taxichauffören om Israel och Palestina av lite oklar anledning. Saliven fräste fram och tillbaka mellan sätena. När jag betalade kvicknade Pierre till, dumpade allt han hade i sina byxfickor i chaufförens knä och sladdade ut ur bilen.
”Pierre? Pierre? PIERRE? Gav du just 600 kronor i dricks? Han var ju en förbannad, hick, idiot.”
Pierre lyssnade inte. Scenen i Midsommarkransen påminde om när Basil Fawlty spöar sin bil med en björkruska i ”Pang i bygget”, fast på en hal svensk trottoar. Min vän försökte helt enkelt att låsa upp sin port utan nyckel.
Kvällen var varken klok eller nyttig. Men efter att Jerry Lee Lewis dog förra veckan, 87 år gammal, ser jag den ändå som en rimlig hyllning till en av rockens och countrymusikens största.
Det går ändå inte att sätta ord på vad ”The Killer” ställde till med.
Pierres nycklar? Den knippan låg kvar i taxin som brände i väg fortare än någon hann säga ”great balls of fire”.