Dropkick Murphys ställer till med färgsprakande fest

Uppdaterad 2019-06-27 | Publicerad 2019-06-26

KONSERT Dropkick Murphys nedslag i huvudstaden kan summeras med två ord: jävligt gemytligt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Dropkick Murphys
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 5800 (samma som i går). Längd: 90 minuter. Bäst: ”Blood” är bäst – igen. Sämst: Förlåt för följande makabra frasering, men ”Jimmy Collin’s wake” bör begravas som livelåt. Är också lagom less på ”First class loser”.


Egentligen skulle jag kunna klistra in stora delar av recensionen från spelningen på Hovet i februari förra året. Rubriken, ingressen, brödtexten och hela konkarongen.

Feststämningen är påtaglig, energin är för det mesta skyhög och ljudet är bitvis grötigt.

Men det finns ett viktigt undantag.

I nöjesparkens färgglada inramning blir helheten snäppet vassare.

Bandets livliga sammandrabbning mellan irländsk folkmusik och amerikansk punkrock är som klippt och skuren för en lill-lördag med AW-firande kollegor, musikintresserade familjer och strölyssnare med famnarna belamrade med sockervadd, popcorn och överdimensionerade chokladkakor.

Det är minst sagt förståeligt att akten står på Gröna Lunds stora scen för tredje gången.

Dessutom får kvällens publik bevittna något så ovanligt som en dansant Ken Casey, som oväntat nog har lagt basen på hyllan i kväll.

Sångaren hoppar och studsar för glatta livet bredvid vapenbrodern Al Barr.
– Om ni har hälften så kul som oss är det väldigt bra, utbrister han tidigt in i spelningen.

Och det är så sant som det är sagt.

I stort sett samtliga bandmedlemmar utstrålar en spelglädje som nästan går att ta på.

Vilket förstås är välbehövligt.

Boston-septettens musik blir som vanligt enformig i längden.

Och fläckfri skönsång strömmar knappast ut ur högtalarna. Casey har minst sagt slitit ut sina stämband genom åren, vilket i kväll märks allra tydligast i ”You’ll never walk alone”.

Men å andra sidan sjunger både han och Barr djupt och innerligt. Dessutom inför en lika engagerad publik, som har nära till smittsam allsång och friska applåder.

Faktum är att stämningen är så förbaskat trevlig att en läskig clown och likblek kvinna pausar sina skrämselsessioner i House of Nightmares för att headbanga på balkongen.

Flera scen- och säkerhetsvakter blir också påkomna med att le från öra till öra(!).

Jag tar därför tillbaka min tidigare åsikt om att samtida Dropkick Murphys känns som ett pubband som hör hemma på småskaliga firmafester.

Inte minst bevisar spelningens tre sista extranummer, när publikmedlemmar får göra bandet sällskap på scenen, att tillsammans-andan som gruppens karriär vilar på fortfarande är värdig våra stora scener.

I takt till textraderna ”We'll meet again/Don’t know where, don't know when/We all had a good time/And we're sad to see it end” i den klockrena avslutningslåten ”Until the next time” nickar jag därför i samförstånd.