Sarah Dawn Finer och Niklas Strömstedt: Så tycker vi om julmusik – egentligen
Uppdaterad 2018-12-21 | Publicerad 2018-11-30
Nu är det julkonsert igen.
Sarah Dawn Finer och Niklas Strömstedt är två av artisterna som ger sig ut i Sverige på var sin turné för att sprida ljus och värme. Pop, depp och eftertanke.
– Jag sjunger väldig få jullåtar, utan mer vintersånger, nya och gamla, oavsett genre, säger Sarah Dawn Finer. Sånger som för mig är förknippade med årstiden.
JP: Vad känner ni för julsånger och julkonserter?
SDF: För mig var det halvförbjuden frukt eftersom vi har olika religioner i min familj. Min pappa har alltid älskat julen och klassisk brittisk julmusik, det blev som extra godis i December. Julmusiken hemma blev tredelad. Svenska julsånger i skolan, pappa lyssnade gärna på Christmas carols och min mamma jättemycket på amerikansk julmusik.
– För mig gick det så långt att det var tvunget att släppas julskivor av några av de största judiska artisterna, Bette Midler, Barbra Streisand, Carole King, Bob Dylan, Neil Diamond, Barry Manilow, för att jag skulle våga komma hem och säga "jo, jag tänkte att jag skulle spela in en julskiva”. Det kändes mer legitimt då. Jag behövde inte sjunga om Jesus, för det gjorde jag inte när jag var liten heller. Men jag kunde sjunga sångerna jag hade med mig. Och skriva nytt. När till och med Bob Dylan släppte en julskiva vågade jag komma ut ur min julmusikgarderob.
Och Niklas?
NS: Vi hade inte olika religioner, men min farfar var pingstpastor och min morfar var missionspastor så det var olika stämning i de hemmen. Men de sjöng ”Stilla natt” och ”Gläns över sjö och strand” som jag lärde mig tycka om väldigt tidigt. Jag tycker fortfarande att ”Gläns över sjö och strand” är en av de vackraste sånger som finns. Annars är jag mer Phil Spector än Bob Dylan när det gäller jullåtar. Hela poptraditionen.
Det finns också bra julblues och icke-religiösa julsånger.
SDF: Från mitt håll är det mycket soul. Motowns julplattor var verkligen religion för mig. Diametralt olik den svenska vackra melankoliska folkvisetonen, som jag fortfarande älskar. Blanda den och engelsk folkdans med amerikansk jazz och soul. Amerikanarna har verkligen skapat en industri med de poppiga jullåtarna. Dom kom på något smart, att fortsätta skriva hits fast slänga in jultexter och lite bjällror.
NS: Musiken hör till julen, även om det kan bli tjatigt eftersom det spelas så jävla mycket jullåtar. När man hör dom första gången varje år känns det lite extra i magen.
En del vill göra en glättig show, det har aldrig varit min grej
SDF: För mig är det musiken som är julen. En del har traditioner de följer. Jag har aldrig varit hemma mycket den här perioden så för mig börjar det alltid med musiken, med konserter, sedan jag var tio år. Det känns som att komma hem i november och december, tid för eftertanke och reflektion. Att få sjunga om de här sakerna igen.
– Jag var sjukskriven på grund av polyper på stämbanden, sist jag skulle på solo vinterturné 2016, och blev tvungen att ställa in min julturné för första gången vilket var sorgligt och hemskt. Jag saknade att få sjunga sångerna. Jag har verkligen längtat.
NS: En skön sak med julkonserter är att man inte måste tänka som ett vanlig gig. Man behöver inte vara rädd för att gå ner i tempo och vara väldigt stillsam.
SDF: Det finns många olika platser i julmusiken. En del vill göra en glättig show, det har aldrig varit min grej. Jag vill gärna blanda in Prince och Joni Mitchell och Sinatra. Man stoppar in sin värld i julmusiken. Alla har olika känslor kring jul, olika minnen och förväntningar.
SDF: För femton år sedan hade vi hyrt en stuga i Åre hela släkten. Och så brann gasspisen upp och jag brände mig och alla våra julkappar förstördes och maten pajade. Min bror hade en liten baby och vi kunde inte vara kvar i stugan på julen. Då togs vi in av en familj längre ner i backen. Vi hade inga julklappar och ingen mat, men var glada att vara vid liv. Den julen minns jag mer än andra.
Hur har ni valt låtar?
NS: Jag har stoppat in fler jullåtar än i förra årets julshow på Grand hotell och tagit sådana jag tycker om. Jag spelar faktiskt en låt från ”Glitter, glögg och rock´n´roll”. Men inte min egen. Vilken tror du?
”Snart kommer änglarna att landa”?
NS: Nej, jag spelar Mankans låt ”Snön den faller vit”.
”Glitter, glögg och rock´n ´roll” med bland andra Magnus Lindbergs låt, Ulf Lundell, Björn Skifs, Gyllene Tider och Anne-Lie Rydé gavs ut 1979, innan Sarah föddes. Den är en del i rocktraditionen med julskivor, som några tycker är töntig.
SDF: Innan jag gjorde min julskiva funderade jag på om det var coolt, men nu gillar jag julskivor. Jag har några traditioner, jag köper alltid sällskapsspel varje år och minst en julplatta.
På en senare version av ”Glitter, glögg och rock´n ´roll ligger ”Tänd ett ljus”.
SDF: Hur tänkte ni när ni skrev den låten?
NS: Jag vet inte om vi tänkte så mycket. Vi spelade i Halmstad med Husbands, Lasse Lindbom, Janne Bark och jag, för att vi skulle skriva låtar. Planen var att spela på kvällarna och skriva låtar på dagarna. Men efter två år hade vi inte skrivit en enda låt för det var alldeles för kul på nätterna.
- På hösten kom Lasse med grunden till refrängen och spelade för mig och så skrev vi klart låten. Den är ju gravt inspirerad av den där Housemartinslåten.”Caravan of love”.
SDF: När bestämde ni att ”Tänd ett ljus” är en jullåt?
NS: Jag minns inte. Det enda som säger jul är sticket. Jag vet att singeln kom ut samma dag som Roxettes ”It must have been love”, som var en jullåt från början. Jag spelar aldrig ”Tänd ett ljus” före mitten av november. Det känns konstigt att sjunga den i maj eller augusti.
SDF: Mina vinterkonserter är väldigt olika mina andra. Nu har man tid att prata om stora frågor. Apropå att tända ett ljus. I Sverige är det mörkt och deppigt på vintern och därför har julmusiken varit hopp. Det handlar om lugn och eftertanke, inte köphets. Jag kommer inte dit och pratar om julklappar och sjunger medley om tomtar utan vill att de ska chilla.
Det bästa man kan göra - en jullåt som funkar året om
NS: Jag älskar också att prata. Det är skitroligt. Folk sitter ner i en teatersalong och är där för att lyssna.
Ni sjunger både på engelska och svenska.
NS: Det är häftigt att kunna välja sina absoluta favoriter, och översätta dom. Det är verkligen kul att ta låtar man tycker om och göra egna svenska texter.
Vilka är dina favoriter?
NS: Jag har gjort en svensk text till ”Fairytale of New York”, ”Det var en gång i Stockholm”. Och jag har skrivit en ny text till ”Have yourself a merry little Christmas”.
SDF: Jag är jättedålig på att översätta. Jag har inte ditt ordförråd på svenska. Jag har skrivit lite låtar med Mauro och med Bosse Sundström. Sedan har Tomas Andersson Wij översatt åt mig, Tori Amos ”Winter” och nu Josh Grobans ”Bells of New York”som blivit "Stockholms Klockor". Jag märker att när man når publiken på svenska blir det en annan reaktion.
Du har gjort både ”Vinterland” och ”Winterland”.
SDF: Ja, det är helt olika skivor med samma titel. Tyvärr. Den amerikanska är glimrigare. Svenska plattan har mer melankoli, mer moll. Jag tyckte mycket om att få göra båda.
Din ”Kärleksvisa” har blivit som en jullåt.
NS: Det är det bästa man kan göra - en jullåt som funkar året om.
SDF: Jag hade en idé när jag var sjukskriven och inte kunde göra julturné. Ett koncept som heter ”Jul i juli” med jullåtar i sommarsättning. Vissa sånger kan man höra alla årstider, men det är ett helgerån i Sverige.
Mina tio favoritlåtar skulle alla handla om elände
NS: Jag älskar jullåtar om att alla andra är lyckliga och det snöar och är julskyltning men den som sjunger är ensam och olycklig. Mina tio favoritlåtar skulle alla handla om elände.
SDF: Mina också. Vi är lika. Melankolikernas jul.
Som Tom Waits ”Christmas card from a hooker in Minneapolis” eller The Youngsters ”Christmas in jail”.
NS: Som Lasse Winnerbäck sa: ”Varför ska man skriva låtar när man är lycklig. Då kan man göra andra saker”.
SDF: Fast det slår mig att i år är jag i ett helt annat läge. ”Vinterland” handlade om att vara ensam och ha ångest för det. En favoritlåt är Ron Sexsmiths ”Maybe this Christmas”, som jag alltid sjungit med ett hugg i hjärtat. Men nu har mycket hänt i mitt liv. Jag ser på julen på ett annat sätt när jag fått barn. Man förändras och därför kan man sjunga låtarna i evighet, med olika livserfarenheter.
Vilka är de sämsta jullåtarna?
SDF: Många av skämtlåtarna är ett skämt. Jag vill inte bli stressad, och nu när man går in i butiker blir man stressad av musiken de spelar. Den är lite hetsig.
NS: (Börjar nynna di di di...) ”Jingle bell rock”, den gillar jag inte.
SDF: Den är faktisk hemsk. Och många versioner av ”Santa Claus is comin to town”. Och allt som är för smörigt och det wailas.
Julskivor spelas in på sommaren när det är 40 grader varmt
NS: Man måste försöka göra jullåtarna till sina. Jag kan inte låta som Sinatra eller som Sarah Dawn Finer.
SDF: Jag går extremt mycket på texten. Vad betydde den när jag var liten och vad betyder den idag? Och så spelas julskivor in på sommaren när det är 40 grader varmt och man ska hitta sin inre lussekatt.
Niklas, du gör 25 spelningar på en månad.
NS: Det är roligt att ha något att göra den här tråkiga årstiden. Att spela ihop är fortfarande så kul, trots att jag gjort det i 40 år. Man får chansen att göra galna saker ihop med andra.
SDF: Förra året gjorde jag Vintergalan med Jerry Williams. Jag har spelat in ”Vintersaga” som han sjöng på den turnén. Jag stod i kulissen varje kväll när han sjöng. Det är få minnen som drabbat mig lika hårt som att stå där och höra honom sjunga den. Jag ska sjunga ”Vintersaga” i år som en hyllning till honom. Jag bär med mig den kraften, för ingen kunde sjunga låten som Jerry. Och tre månader senare var han borta.