Håkan Hellström visar en ny svindlande nivå
Uppdaterad 2022-08-22 | Publicerad 2022-08-20
Håkan Hellström
Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 69 860. Längd: 2 timmar och 42 minuter. Bäst: ”Jag har varit i alla städer”, ”Shelley”, ”Tro och tvivel”, ”För sent för edelweiss”. Sämst: Nej. Fråga: Får man önska sig en orkestrerad ”Brännö serenad” till nästa helg?
KONSERT När Håkan Hellströms andra Ullevi-konsert lyfter om och om igen tänker jag på en lapp jag läste på en soptunna vid en badplats dagen innan jag reste till Göteborg.
”Tänk att vi fick samma tid på jorden.”
GÖTEBORG. ”Jag misstänker att det är många av er som ska ner till Göteborg för att gå på konsert. Vi önskar er en trevlig afton med Håkan Hellström.”
Meddelandet kommer från piloten och följs av ett litet ”oh!”, särskilt från två kvinnor framför mig som redan tagit på sig seglarhattar.
Jag befinner mig på en sällskapsresa i svensk popmusik. Snart är vi alla uppsnärjda i det blå, med vår egen förväntan och våra egna Håkan-minnen.
Var börjar mina?
Jag tyckte mycket om debuten, men det var först i och med ljuvligt solblekta ”Ett kolikbarns bekännelser” som Håkan blev min artist. Jag minns en sommar i Malmö City, fantastiska konserter, noveller om att plocka hem några gram från Köpenhamn och ett 25-årigt hjärta som ville sprängas i takt med musiken.
För mig varade albumartisten Håkan Hellströms gyllene era över ”För sent för edelweiss” och ”2 steg från paradise”.
Samtidigt har sångaren från Västra Frölunda aldrig slutat utmana med 70-talsrock soft som weed – inte heller förlorat förmågan att skriva fenomenala poplåtar. Håkan har alltid varit ABBA och progg på samma gång. Han var ju, på gott och ont, artisten som rev indie-muren mot ”Allsång på Skansen”.
I dag ser vi honom inte i ”Så mycket bättre”. Eftersom Hellström vägrar släppa någon över tröskeln till sitt privatliv blir musiken den enda nyckeln till hans värld. Sveriges största artist – åtminstone sett till hans fyra fyllda Ullevi – har lyckats behålla mystiken.
48-åringen påannonseras även i kväll av komikern Per Andersson, Damorkestern och deras hyllning till Lasse Brandebys karaktär Kurt Olsson. Valet av förband kan te sig som blott en slips på huvudet, men faktum är att dessa sextiotalsschlagers framstår som den logiska förlagan till hatt-och-blås-popen Hellström slog igenom med vid millennieskiftet.
Gårdagens Gbg-regn är bytt mot en perfekt sensommarkväll, nitton grader och en sol som går ner bakom den lyxigt psykedeliska scenen strax innan Håkan gör entré. I kväll väntar han tjugo minuter längre, så att hela publiken hinner strömma in. Klockan tre minuter över nio är popkejsaren tillbaka i nya kläder.
Hellström har verkligen vuxit till en sång- och dansman av yppersta klass. Jonglerar med mikrofonen, svingar kavajen och slukar Ullevi med en vidögd blick på storbildsskärmarna. Han sjunger bara vartannat ord – resten tappar han i steget eller lämnar över till publiken.
Någonstans i en fri och överlycklig ”2 steg från paradise” står det klart att den här kvällen kommer att bli någonting annat. Axlarna är sänkta, skärpan tydligare.
När salsapartyt ”Magiskt, men tragiskt” slås av känns det närmast utmattande. Men snart får vi vila i en elegant ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”, precis som i går med plötsligt avtäckta Göteborgsoperans orkester.
Att Håkan Hellström plockar in Amena Alsameai, känd från ”Idol”, för att sjunga ”Tro på livet”, ligger helt i linje med det milt optimistiska budskapet. Popstjärnan har tidigare uttryckt avsky mot hur juryn trampar på unga människors drömmar. Håkan vill i stället höja sina fans, få dem att våga satsa högre än Lisebergs skyline. ”Svag”, tillsammans med Victor Leksell, är ett lika logiskt val.
Någonstans halvvägs in lyfter konserten till ännu en nivå. När havsvindarna blåser genom ”Jag har varit i alla städer”. ”Shelley”, med Håkan längst ute på catwalken manande på alla ”fyllehuven” i publiken. Och ”Tro och tvivel”! Som om Bruce Springsteen gått en kvällskurs i svenska och spelat in en cover på Gyllene Tiders ”Billy”.
Resten är en popaveny, en dålig gata fram, en parad i snygga blinkningar till musikarkiven. Håkan Hellström har så mycket guld i låtskatten att han bara kan ösa, det tar aldrig slut. Som blåbärsskogen i juli, en straffsparksläggning i fotbolls-VM, en solnedgång i augusti kan du låtsas som att du inte älskar det, men det är lönlöst.
När Hellström och symfoniorkestern klär Ullevi i rött i ”För sent för edelweiss” kommer jag att tänka på en lapp jag läste på en soptunna vid en badplats dagen innan jag reste till Göteborg: ”Tänk att vi fick samma tid på jorden”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
