Oväntat trivsam jakt efter lyckan

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2
”it’s alright” Pet Shop Boys har släppt igenom en del tveksamma produktioner på nya skivan men är alltjämt älskvärda.

Pet Shop Boys

Super

X2/Playground

POP 1986–1993.

Då var Pet Shop Boys perfekta.

Det är en av pophistoriens allra starkaste ”håll käften”-perioder.

Duons ”The royal era” består av fem album – ”Please”, ”Actually”, ”Introspective”, ”Behaviour”, ”Very” – och är än i dag en förstummande hitparad.

Samma skivor är också elefanten i rummet när man pratar om Neil Tennant och Chris Lowe. Varje nytt album måste svara på frågan:

”Varför ska jag lyssna på det här om jag kan spela ’Being boring’ eller ’Can you forgive her?’ en gång till?”

För det mesta blir svaret ”ingen aning, mate”.

Förra albumet ”Electric” var oväntat vitalt. Där kändes det som att Pet Shop Boys var mer intresserade av sin samtid än på länge.

Uppföljaren ”Super” går i samma upplyftande anda. Men här verkar det snarare som om Tennant och Lowe blickar tillbaka och undersöker vad som fick dem att ticka under sina glory days.

Men det Pet Shop Boys jag lärde känna och älskade skulle nog aldrig ha släppt igenom en låt som ”Twenty-something”. Produktionen är lika tunn och fånig som de värsta bidragen i Eurovision Song Contest.

De hade säkert inte heller nöjt sig med att låta som 15 år gamla Madonna-singlar (albumets producent Stuart Price har arbetat med ”Madge” flera gånger, däribland på ”Confessions on a dancefloor”).

Tror även att bagatellen ”Groovy” låtit bättre och roligare om Mupparna hade spelat in den med, förslagsvis, tyghjälten Grover på sång.

Men trots anmärkningarna är det också överraskande trivsamt att hänga med de luttrade gentlemännen. Den genomgående ambitionen tycks vara att fortsätta jaga den förbannade och gäckande lyckan. Det är, som Neil Tennant sjunger på singeln ”Happiness”, lång väg kvar att gå. Men vad ska man annars göra?

Tankarna går ofta till Chris Lowes manifest på gamla singeln ”Paninaro”:

”I don’t like country-and-western, I don’t like rock music

I don’t like, I don’t like rockabilly or rock ’n’ roll particularly

Don’t like much really, do I? But what I do like I love passionately”

Pet Shop Boys är fortfarande en av de mest älskvärda små första maj-­demonstrationerna mot all form av dålig rock som finns.

Det som inte kan sägas till en simpel popmelodi ska nog inte sägas alls.

1 av 4
Lyssna också på: ”Actually” och ”Introspective” med Pet Shop Boys. Två av de sjutton bästa album som har gjorts.

BONUS

Publicerad: