Dave har magnetisk närvaro och elegans
Uppdaterad 2021-08-06 | Publicerad 2021-08-04
ALBUM När Dave framför sina bländande monologer till snyftande piano stannar tiden.
Den unge britten har elegans, magnetisk närvaro och en sylvass penna.
Dave
We’re all alone in this together
Dave/Neighbourhood Recordings
RAP David Orobosa Omoregie från Streatham, södra London, tog hemlandet och delar av omvärlden med storm när debuten ”Psychodrama” släpptes för två år sedan.
Albumet byggde på ett samtal mellan Dave och hans terapeut och innehöll bland annat låten ”Lesley”, en förkrossande tiominutersskildring av kvinnomisshandel.
De detaljrika betraktelserna, den innerliga tonen och det vardagspoetiska anslaget förde tankarna till företrädare som Mike Skinner, Paul Weller och Ray Davies. ”Psychodrama” vann också det prestigefyllda brittiska Mercurypriset.
Sedan dess har Dave hunnit göra skådespelardebut i den av Drake återupplivade Netflix-serien ”Top boy”. Förra vintern levererade han en drabbande version av ”Black” på Brit Awards och kallade premiärminister Boris Johnson rasist i direktsändning (flera framstående Labour-politiker hyllade framförandet på Twitter).
Nu är andra albumet här. Precis som debuten är det ett ambitiöst verk. Filmisk struktur, omslaget en allvarlig akvarell. Snyftande pianospel bäddas in av osvikligt brittiska bakgrunder, liksom friterade i kebabshoppen på hörnet.
När Dave dricker champagne med Wizkid till mjuka afrobeats blir resultatet däremot onödigt generiskt, men detta vägs upp av att rapparen i ”Survivor’s guilt” gråter i förarsätet på sin nya sportbil. Eller när han i ”Three rivers” för vidare Windrush-generationens berättelse till svepande stråkar.
Men Dave är inte bara snudd på brådmogen talesperson för en generation, stundtals skymtar även en helt vanlig 23-årig kille med kärleksproblem.
Daves superärliga monologer är verkligen bländande. Oavsett om han rappar eller sjunger så gott han kan gör han det med magnetisk närvaro, ödmjukhet och elegans. Egentligen är det bara när James Blake bäddar in musiken i sensommardimma som beatsen väger lika tungt som orden.
Men när allt strippas ned till Daves melankoliska piano och ofta trippeltydiga ordlekar stannar tiden på riktigt.
Den här gången heter den tio minuter långa installationen ”Heart attack”. Den börjar med en nyhetsuppläsning om ännu ett knivdåd. Syrener sjunger någonstans i södra London. Svartvita vykort från staden spelas upp. Nattklubbstoaletter med kiss på sitsen, en evig väntan på bussen i strilande regn.
BÄSTA SPÅR: ”Heart attack”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik