Beyoncé skickar ett nästan utmattande vackert vykort

Per Magnusson

helskärm

FILM Beyoncés nya film ”Black is king” påminner om en 86 minuter lång och megalyxig moodboard.

Men den är också – precis som allting popstjärnan gör – ett politiskt statement.

Beyoncé
Black is king
Disney+

helskärm

Beyoncé Knowles är kung av många saker – inte minst att skapa största möjliga ståhej kring sin konst genom att avslöja så lite som möjligt om den.

Det finns naturligtvis en del att reda ut även denna gång. Så låt oss.

”Black is king” är Beyoncés nya film. Skriven, regisserad och producerad av artisten själv och baserad på musiken från albumet ”The lion king: the gift” – hennes alternativa soundtrack till ”Lejonkungen” från 2019. Filmen är inspirerad av den berättelsen, fast med mänskliga rollfigurer i stället för hyenor, vårtsvin och surikater. Den kan i skrivande stund bara ses på amerikanska strömningstjänsten Disney+ (som lanseras i Sverige 15 september).

Precis som albumet ”The gift” är filmen ett kärleksbrev till Afrika. Men allra mest är den en hyllning till bredden och skönheten i afrikansk kultur. Beyoncé sätter fingret på kärnan när hon, precis som på förra visuella albumet ”Lemonade”, citerar brittiska poeten Warsan Shire:

”We were beauty before they knew what beauty was.”

Beyoncé förvandlar den ”Lejonkungen” mitt 14-åriga jag såg på Londons Leicester Square 1994 till modern konst.

I mitten av denna uppdaterade circle of life finner vi artisten själv.

Hon poserar på vidsträckta klippstränder, vid turkosa vattenfall, i vidunderliga landskap. På motorhuven av en leopardmönstrad Rolls-Royce. I kaotiska städer med en vattenkruka på huvudet.

Har du någon gång haft förmånen att besöka ett litet hörn av Afrika är många scener trollbindande påminnelser om den värme och livsglädje som under materialistiskt minimala förhållanden bara verkar existera där.

Det redan utgivna soundtracket är en tillbakagång till musiken Beyoncé gjorde innan albumet ”Beyoncé”. Rakare, enklare, mer melodiös. Rötterna finns i afropop, dancehall, hiphop och soul. Till höjdpunkterna hör när Kelly Rowland, Beyoncé och äldsta dottern Blue Ivy i låten ”Brown skin girl” blandar ett rörande motgift mot allt som är trasigt med vår samtid. Eller när himmelska balladen ”Otherside” får ackompanjera den bibliska Moses-scen där Beyoncé, med imponerande grace, sjösätter sitt barn.

”Black is king” undviker tack och lov fällan att bara filma elefanter och bufflar, något som lätt händer när västerländska artister ska porträttera den afrikanska kontinenten. I stället delar Beyoncé ständigt scenen med lokala kreatörer, dansande debutanter, domare, surfdudes, boxare, blåsorkestrar, gospelkörer. Även maken Jay-Z, nigerianska popstjärnan Wizkid, r’n’b-artisten Tierra Whack, Pharrell Williams och Naomi Campbell dyker upp, för att nämna några.

Jag försöker föra anteckningar i början av filmen, men ger snart upp. Det hör ihop med min enda invändning: allt går i hundraåttio. Ögonen hinner knappt landa på Simbas mänskliga stand-in och hans leopardmönstrade smokingkavaj förrän en pimp-lik Scar, med en gul orm runt halsen, tar vid.

Men sådant är lätt förlåtet när Beyoncé tar Disney – som till vardags förser sin publik med ”Mupparna” och Musse Pigg – till en politisk, relevant och avantgardistisk plats sagojätten aldrig har varit i närheten av.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik