”Personen som stirrar på dig i spegeln är fortfarande du”

Suede-sångaren Brett Anderson om britpop, före detta managern Ricky Gervais och inre frid

Suede är tillbaka med sitt nionde album ”Autofiction”, en punkig men personlig skiva. Brett Anderson, 54, skriver helst om familjen.
Suede är tillbaka med sitt nionde album ”Autofiction”, en punkig men personlig skiva. Brett Anderson, 54, skriver helst om familjen.

För trettio år sedan startade Suede britpopen med sin debutsingel. Brett Anderson går med på det i dag – men tycker att allt sedan spårade ur i parodi.

I samband med bandets nya, postpunkiga album pratar han om nittiotalet, före detta managern Ricky Gervais och inre frid.

– Personen som stirrar på dig i spegeln är fortfarande du, säger han.

Det vilar en allvarsamhet över Brett Anderson. En som alltid funnits i Suedes musik. Den framträder i sin fulla kraft när han beskriver sitt band som ”ett fält med ett staket”. Men den hindrar honom inte från att gestikulera yvigt när han berättar om att skämmas inför sin städare eller brista ut i ett pillemariskt leende när han förklarar varför London-kvintetten aldrig kommer att göra reggae. När den 54-åriga Suede-sångaren skjuter in små snustorra ”yeah?” för att kontrollera att jag är med på noterna påminner han faktiskt om sin forna manager Ricky Gervais.

Bortsett från några rynkor är han nästan identisk med sitt nittiotal. Den långa luggen som han ibland stryker tillbaka för att ta sats inför ett nytt resonemang. Den svarta skjortan med de lagom generösa snibbarna över matchande v-ringad tröja.

Det är septembers första dag i Somerset, sydvästra England, när han visslande sätter sig i fåtöljen i sitt hus. Två tavlor och en antik lampa syns i Zoom-fönstret. Jag har nog alltid tänkt på Suede som höstmusik.

– Jag skriver alltid på hösten och vintern, i princip för att ta mig igenom den tiden på året. Men så fort solen kommer fram går jag ut i trädgården med min bok och öl och njuter. Jag är två människor i samma kropp: den neurotiska artisten och soldyrkaren.
Det slår mig, när jag lyssnar på Suedes nionde album ”Autofiction”, att det känns som att stå på en klubb och se er live. Steget är långt ifrån den trilogi som avslutades med förra skivans dikter om döda fåglar.

– Det kommer alltid en punkt i karriären när man vill tillbaka till hur det kändes att spela i ett band för första gången. Jag menar inte i nostalgisk mening. Vi ville bara åt den råa känslan av några killar i ett rum som för ett jäkla oväsen tillsammans.
Hitta nya sätt att vara Suede?

– Precis. Jag tänker på Suede som ett fält med ett staket. Vi går inte till ett annat fält – där borta är reggae! Dit kan vi inte gå, det vore bara löjligt. Låt oss hålla oss inom Suede-staketet. Vi försöker bara mota det lite längre ut.

Ibland är vår städare här. Hon måste tänka: ”hur i hela friden har den här mannen lyckats överhuvudtaget? Han är verkligen skräp.

Berätta om den kreativa processen.

– När jag skriver musik måste jag pressa min röst i ett intervall som är på gränsen, utan att det låter skit. Jag sjunger ofta löjliga saker, för att ta reda på vad som fungerar. Det är ganska pinsamt, så jag måste göra det ensam. Ibland är vår städare här, och jag undrar ofta vad hon tänker. Hon vet att jag är med i ett band och har haft en del framgång. Hon måste tänka: ”hur i hela friden har den här mannen lyckats överhuvudtaget? Han är verkligen skräp.
Texterna är väldigt personliga och direkta den här gången.

– Jag ville att det skulle vara en ärlig version av en 54-årig mans tankar och liv. Det är också en rockskiva. Rockmusik tillhör traditionellt unga människor. Men jag ville att det skulle vara en skiva om den ångest som man bara kan ha när man blir äldre, eftersom man på något sätt rusar mot ålderdom och död. Familjens bräcklighet. Ditt ansvar som förälder. Sårbarheten i relationer.
Den första låten på albumet, ”She still leads me on”, är skriven till din mamma som du förlorade i ung ålder.

– Jag ville att det skulle vara en låt om förlust men inte om sorg. När någon är död kan den fortfarande vägleda dig genom livet. Du kan få styrka genom deras minne och ande, i brist på ett bättre ord. De kan fortfarande ha ett enormt inflytande, även om de inte är där.
Självbiografin ”Coal black mornings” var ett fint porträtt av din arbetarklassuppväxt. Din pappa var mångsysslare och ett enormt fan av klassisk musik. Din mamma var målare som livnärde sig som sömmerska. Hur tror du att din barndom påverkade vilken typ av band Suede blev?

– Extremt mycket. Det var en intressant uppväxt eftersom vi var ekonomiskt fattiga men kulturellt rika. Min far levde i en viktoriansk fantasi där han spelade Wagner, Liszt och Brahms. Men han bodde i ett litet kommunalt bostadshus. Konflikten mellan olika kulturer var fascinerande. Smutsig arbetarklass – men också känslan av överflöd. Jag tror att min kreativitet formades av dramatiken i musiken som min far älskade. Låtar som ”Still life” och ”She” från skivan ”Coming up” måste vara influerade av min pappas kärlek till klassisk musik.
Jag var sexton när ”Coming up” kom. För mig öppnade den dörren till popmusik. För många i min generation är britpop någonting positivt laddat, men få av genrens förgrundsfigurer vill ens höra talas om ordet.

– Jag tror inte att någon vill bli placerad i ett fack. Och britpop blir liksom omedelbart en kategori. I Suede känner vi oss särskilt obekväma med den för när vi startade allt – vilket vi gjorde, 1992 – sjöng vi om livet i Storbritannien. Vi hyllade inte det livet, vi dokumenterade det. Banden som kom efter oss – det blev ett slags nationalistiskt firande. Jag tyckte att de missade poängen.

”Jag lämnar mina barn i skolan, kommer hem och skriker i en mikrofon i fem timmar, och hämtar dem igen.” Brett Anderson om en vanlig dag.
”Jag lämnar mina barn i skolan, kommer hem och skriker i en mikrofon i fem timmar, och hämtar dem igen.” Brett Anderson om en vanlig dag.

Hur ser du tillbaka på den tiden i dag?

– Jag är stolt över vad vi gjorde. Att vi startade en rörelse som blev avgörande för brittisk musik på nittiotalet. Men jag är inte särskilt stolt över vad det blev. Varje rörelse blir en parodi på sig själv eftersom den blir offer för sin egen framgång.
På den tiden var det populärt att dissa andra band. Bortsett från när Morrissey en gång kallade dig ”en djupt tråkig ung man” var Suede långt ifrån värst i klassen.

– Men vi sögs in, vi med. Nuförtiden är det inte är värt besväret. Jag har en policy att inte prata om andra band, förutom de jag gillar. Dåliga nyheter sprids snabbare än goda. Ett uns av kritik och plötsligt har det tagits ur sitt sammanhang och fått ett eget liv.
Finns det någon som var där för att definiera brittisk popmusik på 90-talet som du känner samhörighet med, eller särskild respekt för?

– Samhörighet? Inte riktigt. Jag kände mig aldrig som en del av britpop-grejen socialt. Uppenbarligen på grund av att Justine (Frischmann, reds anm.) var med i Suede fanns det ett samband med Elastica. Men jag drack inte i Camden med de andra banden. Finns det några andra som jag respekterar? Naturligtvis, Björk, Portishead. Inom britpop-genren blir det svårare. Det är liksom för nära på något sätt.
Hur förhåller du dig till popstjärnan Brett Anderson i dag, den som alla mina tjejkompisar i gymnasiet var kära i?

– Haha. Jag tror att din person och persona börjar som samma sak. När du blir äldre glider de isär. Det skulle vara tragiskt om jag fortfarande var Brett Anderson 1992. Förhoppningsvis har jag utvecklats som människa genom åren. Möjligen inte, men jag vill tro att jag har det. Jag är pappa och gift nu. Men personan förblir densamma, fascinerande nog.
Ricky Gervais var en gång Suedes manager. Ditt starkaste minne av honom?
Vi supportade hans band, Son Of Bleeper, på en hemsk universitetsspelning med tio personer i publiken. Han var jätterolig – men insåg det inte själv. När jag ser honom göra David Brent och de klyschiga rocklåtarna i dag är det han som parodierar sig själv när han försökte lyckas med musiken. Jag träffar honom ibland och han är alltid väldigt gullig och generös. Jag har mycket kärlek för honom.
Hur ser en typisk dag ut för dig?

– Jag lämnar mina barn i skolan, kommer hem och skriker i en mikrofon i fem timmar, och hämtar dem igen. Men egentligen har jag ingen typisk dag. Det skiftar. Jag har fortfarande en lägenhet i London, så det är fram och tillbaka. Man lämnar aldrig London, det är för mycket av en magnet.
Känner du dig fridfull på landet?

– Nej. Det är en myt att det skulle fungera, att leta efter lugn på en lugn plats. Personen som stirrar på dig i spegeln är fortfarande du.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publisert:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN