Viagra Boys levererar kul eklektiskt mörker
Publicerad 2021-01-08
ALBUM På ”Welfare jazz” förädlar Viagra Boys allt som var bra med debuten.
Viagra Boys
Welfare jazz
Year0001/Border
ROCK Att stockholmska Viagra Boys snabbt nådde internationell ryktbarhet efter debuten ”Street worms” var genuint välförtjänt. Med sin basdrivna idé om rock – i småkrokigt nedstigande led från Stooges garagegnissliga möten med frijazz, över kraut och rakt in i postpunkens mörkaste hjärta – hittade de ett sound som kanske inte uppfann hjulet men fick det att spinna åt ett rätt eget håll.
Jag såg dem under en bro i Stockholm och knockades av den enade kraften i en till synes rätt udda samling personligheter, där svenskamerikanske sångaren och tatueraren Sebastian Murphy kanske adderade mest till den för kvällen utbyggda kvintettens desperata underdogframtoning.
Andra albumet förädlar allt som var bra med debuten. Precis som The Hives lyckas Viagra Boys aldrig dölja sin kärlek till hela rock’n’rollen. I ”Toad” gör Murphy en kul ny twist på klassisk blueslyrik över Suicide-febrig attack. Och när han och Amy Taylor från australiensiska Amyl And The Sniffers ger sig på något så oväntat som countrymannen John Prines ”In spite of ourselves” låter den alldeles självklar i sammanhanget.
”Welfare jazz” är en skarp mix av underhållande trams och livserfaren smärta. Viagra Boys lär bara fortsätta stiga i aktning när de får åka ut och dominera scenerna igen.
BÄSTA SPÅR: ”Ain’t nice”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik