En ynnest att lyssna på Jerry Williams
Publicerad 2019-11-15
ALBUM ”Waterfront studio sessions” är ett ess.
Albumet spelades under en av Jerry Williams bästa turnéer och fångar hans unika stil perfekt.
Jerry Williams
Waterfront studio sessions
Sonet/Universal
ROCK'N'ROLL Carl Michael Bellman är möjligen tuppen av svensk folkmusik.
Men han vara bara en man i peruk.
Om någon i dag vill gräva i den riktiga svenska folkmusiken hoppas jag att hen landar i Jerry Williams i stället. Han, om något, personifierade svensk folkmusik bättre än någon annan, en folkmusik som från 50-talet och framåt dunkar i samma takt som en ståbas och en V8-motor. Han, om någon, stod för de riktiga rötterna som gjorde vår lilla skitprovins som många fortfarande förväxlar med Schweiz lite mer boogie att leva i.
Det handlade aldrig om knätofsar och fioler. Den tiden var sedan länge förbi. Jerry Williams importerade i stället, a-huh-huh, det stora amerikanska ljudet av rock’n’roll och soul. I dag går hans gärning inte att mäta i pengar. Den är motsatsen till den isande och konservativa nationalismen som försöker dra ner gardinen över landets gränser. Hos Jerry Williams hade folket, ja hela folket, ett fönster mot en större värld. Han var ett av de största originalen som vi någonsin haft.
Fats Domino, Little Richard, Gene Vincent, Chuck Berry, Nina Simone, The Drifters, Wanda Jackson och otaliga andra namn fick en liten och svensk fortsättning i den envisa kommunisten Sven Erik Fernström från Solna. Tack vare honom blev avståndet till New Orleans och Memphis lika kort som till, ehm, Västerås. Det är obegripligt att inte varenda svensk pop- och rockdokumentär värd namnet ägnar åtminstone tio minuter åt ”I can jive”. Hans ”doitdoitdoit” och ”alright” i covern på ”Git it” är värd minst fem minuter till. Mando Diao skulle döda för att kunna sjunga soul som Jerry gjorde på de infernaliskt laddade albumen ”Money” och ”Leader of the pack” från början av 70-talet.
Hos Jerry Williams var det som att Beatles ”Sgt.Pepper's lonely hearts club band” aldrig hände. Hos honom blev aldrig rocken DN Kultur. Det var alltid en fest och doo wop för alla.
”Waterfront studio sessions” spelades in under en turné som Jerry Williams gjorde med bandet Rebel Dela Questa mellan 2004 och 2006. Att de gjorde 303 shower tillsammans märks. Det låter som att de river av låtarna mitt i ett liveset och i en enda tagning. Musiken är så ”Elvis is back”-tajt att man inte får in en stålkam mellan basen, gitarrerna, blåset, sången och trummorna. Det är en ynnest att få höra Jerrys fantastiska versioner av Fats Dominos ”It keeps rainin’” och Chris Kenners ”Sick and tired”.
Att förlora Jerry Williams var som att mista Tage Danielsson, Hasse Alfredsson, Monica Zetterlund och Astrid Lindgren.
Någonting gick sönder som inte går att reparera.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik