Kritiken mot Metallica spårade ur – medan stinkande smuts sopas under mattan
Sofia Bergström om skoningslösa folkdomstolar inom hårdrocken
Sexism, homofobi och rasism hör inte hemma i hårdrocken.
Men är skoningslösa folkdomstolar verkligen vägen framåt?
I somras hamnade Metallica i blåsväder på plattformen Tiktok.
Först överöstes det ikoniska hårdrocksbandet med kärlek från nyfrälsta tonåringar som hade upptäckt bandet efter exponering i tv-serien ”Stranger things”.
Men efter ett inlägg från en användare som lyfte problematiskt arkivmaterial ur bandets karriär – som när James Hetfield, Lars Ulrich och ex-medlemmen Jason Newsted skämtar om nazism, Kurt Cobains självmord och missbruk – spårade samtalsklimatet ur.
Hajpen och hyllningarna bytte snabbt skepnad till hot och hat och unison uppmuntran till bojkott av bandet.
Lasse och Birgitta kan spy rasistisk galla öppet på Facebook en kväll och gå tillbaka till sina respektive jobb dagen därpå som om inget har hänt
Ännu en gång var folkdomstolen på sociala medier, där varken preskriptionstider eller andra chanser existerar, skoningslös. Ännu en gång dömdes kändisar efter ett oböjligt rättesnöre som privatpersoner sällan behöver förhålla sig till.
Lasse och Birgitta kan spy rasistisk galla öppet på Facebook en kväll och gå tillbaka till sina respektive jobb dagen därpå som om inget har hänt. Att trycka på den stora, röda cancel-knappen kan aldrig vara en första åtgärd.
Om användarna på Tiktok hade uppmuntrat till diskussion och dialog, i stället för att direkt dra igång ett öppet drev, hade de fått reda på att bandmedlemmarnas osmakliga och kränkande beteenden inte har upprepats sedan de lämnade 20-årsåldern och 80-talet bakom sig.
Till saken hör också att Metallicas musik inte visar minsta lilla tillstymmelse till
rasism, fascism eller nazism.
Branschen och fans ser ofta mellan fingrarna på sexism, homofobi och rasism
Jag vill också tro att människor kan förändras och mogna. Så även musiker som begår misstag eller drar kränkande skämt. (Om det inte rör sig om riktigt bekymrande eller skadliga beteenden, det finns förstås gränser för allt.)
Med det sagt är hårdrocksscenen lite väl snabb med att vända andra kinden till.
Branschen och fans ser ofta mellan fingrarna på sexism, homofobi och rasism så länge upphovspersonerna fortsätter att skapa bra musik. Vi låter sällan personer få stå till svars för problematiska, eller rent av brottsliga, beteenden. I ställer gömmer vi oss under skämskuddar eller mellan skygglappar medan stinkande smuts sopas under mattan.
Tyvärr finns många exempel.
Morden, kyrkbränderna, homofobin och kopplingarna till högerextremism och nynazism blir till parenteser
I norska public service-kanalen NRK:s dokumentärproduktion ”Helvete”, som skildrar den norska black metal-historien, vädrar redaktionen knappt genrens smutsbyk. Morden, kyrkbränderna, homofobin och kopplingarna till högerextremism och nynazism blir till parenteser – om det ens kommer på tal överhuvudtaget.
Efter SKY-dokumentären ”Look away”, som gav en djupt obehaglig inblick rockscenens historik av sexism och kvinnovåld genom personliga vittnesmål, var det oroväckande tyst.
Inte ens Steven Tylers tidigare kärleksrelation med den då minderåriga Julia Holcomb (han blev hennes förmyndare så att hon kunde följa med på Aerosmiths turné) blev en snackis. Vad gjorde folk? Jo, de flesta fortsatte att titta bort.
Och så har vi svenska Dissection. Att mannen bakom extrem metal-akten, avlidne Jon Nödtveidt, dömdes för medhjälp till ett mord med starka homofobiska motiv är inte längre intressant eller relevant enligt hårdrockskonsensus. Det nämns sällan eller aldrig när folk stämmer in i hyllningskörerna för stilbildande skivor som ”The somberlain” och ”Storm of the light’s bane”.
Marilyn Manson, Scott Kelly och Jonas Stålhammar är några av undantagen som just nu har uteslutits ur värmen. Men de är just unika undantag.
Att här och nu bestämma huruvida vi ska, bör eller kan skilja verk från person är en lika omöjlig uppgift som att komma fram till om hönan eller ägget kom först.
Jag vill därför att metalscenen blir lika modig och rakryggad som hardcorescenen
Det finns lika många gråzoner som skäggiga hårdrockare.
Men en sak glasklar för mig. Jag vill inte att min dyrbara tid eller mina surt förvärvade pengar går till upphovspersoner som bevisligen har rutten människosyn och/eller utsätter andra människor för fara. I mina ögon kan musik, hur bra den än må vara, aldrig ursäkta det.
Jag vill därför att metalscenen blir lika modig och rakryggad som hardcorescenen. Där går arrangörer, bokare, band och fans ofta till handling för att försäkra sig om att subkulturen och genren ska bli en trygg plats. Ett exempel är Sicksound, som arrangerar spelningar i Stockholmsområdet.
”Inga rassar, nassar, sexister och homofober” står det klart och tydligt på flera av deras gigposters.
Vi kan väl åtminstone enas om den målbilden och börja därifrån?
Obs! Folkdomstolen på sociala medier får gärna sitta på avbytarbänken medan vi tar den fajten.