Sam Smith berättar sin egen popmusikhistoria
Publicerad 2023-01-27
ALBUM Även om Sam Smith fortfarande hamnar i onödigt generiska hits är fjärde albumet ett steg framåt.
Här berättar artisten sin egen popmusikaliska historia.
Sam Smith
Gloria
Capitol/Universal
POP Mariah, Whitney, George. Natasha Bedingfield!
Ungefär så lät det när Sam Smith nyligen radade upp sin barndoms hjältar i en intervju med Zane Lowe i Apple Music 1. I fotspåren på i synnerhet den sistnämnda hittar 30-åringen på sitt fjärde album ett trovärdigt hem i lika poppig som brittisk neosoul.
Sedan senaste albumet ”Love goes”, en på grund av pandemin kompromissad och onödigt slätstruken historia, har sångaren från Cambridgeshire i östra England delvis lämnat London för landet och skaffat hund. Om tio år, runt 40-strecket, klurar sångaren även på att ge ut ett operaalbum.
Sam Smith vill göra allt på en och samma gång, vara gränslös. George Michael-disco, dunkel r’n’b, idrottspresterade ”Idol”-ballader. ”Gloria” dras således med viss spretighet. Resultatet blir också stundtals väl generiskt, i synnerhet i singlarna. ”Love me more” är helt okej soulpop för listorna men med en text i tunnaste laget. ”Unholy”, albumets största hit, är ett hopplöst lustspel för Tiktok. ”Gimme” voyeuristisk dancehall i kölvattnet av Rihanna.
Albumet börjar med en ljudinspelning från när Sam Smith var liten. Det här är brittens första skiva som ändå försöker hänga ihop och berätta någon form av historia. Låtarna binds samman av interludes på teman som sexuell identitet och konsten att älska sig själv.
”Gloria” utspelar sig i skarven mellan 20 och 30, en tid när sökandet är centralt. Ibland letar Smith efter en själsfrände, ibland bara en partner när klubben tänds upp, som i ”I’m not here to make friends”. Smith kunde gräva ännu djupare här, men i spår som ”Perfect” porträtteras ändå en sann bild av en lika avgörande som famlande och ofullkomlig tid i livet.
Balladerna är fortfarande Smiths tryggaste format. ”How to cry” är till exempel en tjusig och viktig ballad på temat giftig maskulinitet.
När albumet tonar ut i den pastorala psalm som är titelspåret hör jag en potentiellt formidabel framtid för artisten; någonstans i gränslandet mellan syndiga klubbar och söndagens bikt.
Men kanterna slipas sedan bort med ”Who we love” – en sommarregnsduett med Ed Sheeran, vars nasala stämma knappast vinner på att ställas jämte honungsrösten Smith.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik