Nick Cave är lysande i unik föreställning

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Soloshowen ”Coversation with Nick Cave” är sympatisk, varm, gripande och rolig.
Foto: Läsarbild
Soloshowen ”Coversation with Nick Cave” är sympatisk, varm, gripande och rolig.

KONSERT Det är ingen vanlig spelning.

Snarare någon form av offentlig samtalsterapi.

Den minst sagt unika föreställningen är mycket sympatisk, varm och rolig.


Nick Cave
Plats: Cirkus, Stockhiolm. Publik: 1800 (utsålt). Längd: Drygt tre timmar. Bäst: ”Higgs boson blues”, ”Cosmic dancer” och ”People ain’t no good”. Sämst: Det är ingen vanlig konsert, men antalet frågor från publiken kunde kanske ha kapats ner en smula.


Allt bygger på publikens spontana frågor.

Flera mikrofoner cirkulerar i lokalen och Nick Cave går fram och tillbaka på scenen, pekar på den som vill ställa en fråga och säger: ”Yeah?”

Det som följer är en underhållande blandning av högt och lågt. Showen liknar helt enkelt en presskonferens med folk som inte är vana med att ställa frågor.

Cave får både svara på existentiella frågor om Gud, vilken låt han önskar att han skrivit själv (Leonard Cohens ”Avalanche”) och om han var hög när han skrev låten ”O’ Malleys bar” (”Jag minns inte.”).

Vissa vill bara tacka honom:

”Hej, Nick. Välkommen till Stockholm. Jag älskar dig.”

Det är en konst att få den yviga konversationen att både flyta på och vara intressant. Den gängliga och kostymklädda rockstjärnan räddar och jonglerar skickligt med alla bollar som kastas upp, hela tiden med en blandning av resonerande allvar och komisk tajming.

Det är ju inte karaktären Nick Cave som uppträder på Cirkus i kväll, den demoniska underhållaren som nästan brinner upp på scenen tillsammans med bandet The Bad Seeds.

Han kan fortfarande ta över hela rummet genom att bara ställa sig upp från pianot och stå still. Men jag har aldrig sett honom vara lika mjuk, anspråkslös och mänsklig. Cave verkar vara genuint nyfiken på vad fansen undrar över eller säger.

Han vill kommunicera med dem om sin musik, den kreativa processen – i hans fall ett oglamouröst nio till fem-jobb vid ett skrivbord – och de riktigt stora, svåra livsfrågorna.

Konserten kallas för ”Conversation with Nick Cave” och är en del i Caves pågående sorgearbete efter att sonen Arthur ramlade ner för en klippa och dog för fyra år sedan. Konceptet är en vidareutveckling av ”The red hand files”, nätsajten och mailutskicket där han läser och ibland svarar på publikens brev.

Insprängt i samtalet finns flera gnistrande vackra och besjälade låtversioner som Cave framför ensam med ett piano, däribland en laddad ”People ain't no good”, en fullständigt magnifik ”Higgs boson blues” och den fina och lite överraskande covern på ”Cosmic dancer” av T.Rex.

Man måste kanske ha varit där för att uppskatta och förstå den speciella upplevelsen.

Lite extra kärlek går ut till killen från Boden som ställer sig upp och berättar om sin uppväxt. Han och hans polare åkte mest runt i en bil på tomma vintervägar och käkade godis.

Nick Cave lyssnar, nickar, gör en konstpaus och säger:

”Man, och jag som trodde att jag var deprimerande.”


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad: