Adele visade vägen – låt oss Grammisgråta!
Vad är väl en Grammygala i LA? Tjafs och repeat? Men i år skapade Adele, Beyoncé och deras tårar den varmaste musikfesten på länge.
Det här är varför jag numera älskar Adele – och har förväntningar på Grammis.
På med glitter och tv-smink. Ät något, för det här kan ta ett tag. Le proffsigt hela kvällen, vare sig du vinner eller ej. Sista punkten i min stela galaguide behövde den brittiska popjätten Adele inte bry sig om i söndags. Fem pokaler poserade hon med efter Grammygalan i Los Angeles.
Fast en viss utmärkelse ville hon inte ha, den för Årets album. Med tårade ögon vände sig Adele mot Beyoncé:
”Jag kan bara inte acceptera den här utmärkelsen. Jag är väldigt ödmjuk och tacksam men mitt livs artist är Beyoncé och för mig är ’Lemonade’-albumet bara så monumentalt, så väl uttänkt och så vackert och så själfullt. Hur du får mig att känna – hur du får mina svarta vänner att känna – är stärkande. Jag älskar dig, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det”, sa Adele till en gråtande Beyoncé.
Adele styrde galans fokus till vem som spridit mest mänsklig värme, nytänk och kraft till sin publik. Hon visade upp prestigelöshet, generositet, systraskap och en känslig, mänsklig sida som så lätt censureras på glammiga tv-fester.
Visst, hon är Adele och har bättre råd än andra att avsäga sig en Grammy. Men känslorna bjöd hon på av ren reflex.
Adele sjöng också för den framlidne George Michael, avbröt, svor och började om när det inte kändes rätt. Jag älskade henne mer och mer för varje galaminut. Hurra för mänskliga känslofyrverkerier, på tv!
Om bilderna på Adele med en avbruten Grammystatyett visar att hon gav halva till Beyoncé? Tyvärr inte. Den gick bara sönder. Om Beyoncé bjöd på ett kungligt uppträdande i guldkrona? Självklart. Om någon förnekar Beyoncés storhet? Ja, Santana. Han säger i media att hon är ”fin att se på” men ”inte är någon sångare”. Eh. Det är inte ens värt att bemöta.
Men Sverige, nu vet ni nivån på mina förväntningar inför Grammis om en dryg vecka. Låt oss gråta ikapp!