Tiden har läkt många sår för Korn

Mattias Kling

helskärm

GÖTEBORG. Den slitna ordvitsen - Korn gave ”Head” to God - är oöversättlig, men en grundförutsättning.

Speciellt då själva huvudsaken nu har försonats med sina gamla trätokamrater.

Även om det inte är den frälsning gruppen behöver.

Grundförutsättningarna lyder: Ett dekadent nu metal-kollektiv rumlar på, suger i sig rampljusets mest hälsovådliga kemikalier och tappar på vägen en nyckelmedlem som i stället väljer att följa den fromma vägen, för att slå sig fri från beroendets bojor.

Det var några år sedan. Åtta sådana, till och med. En rimlig tid för att få sår att läka och inflammerade konflikter att sansa sig.

Tajtare för alla

Därför är det Korn som nu får äran att avsluta Metaltowns tioårsfirande en grupp som återigen kan räkna in gitarristen Brian ”Head” Welch i truppen - och därtill en ensemble som verkar hitta tillbaka till sig själv.

Jämfört med senast jag såg Bakersfieldkollektivet tycks det ha gått igenom en helrenovering. Från Jonathan Davis trivselkilofria kropp, och därtill spänstiga röst, till en välkommen bantning av pauserna mellan låtarna. En förutsättningsdiet som ger resultat, inte minst då den ger en tajtare upplevelse för alla inblandade.

Med tanke på nyss nämnde skalles återkomst är repertoaren också väldigt tillbakablickande och värdig. I stället att tvångsmässigt hysta fram några stycken från det på alla sätt misslyckade reträttförsöket ”Korn III: Remember who you are” läggs fokus mot ett alldeles korrekt håll. I många stycken old school, men ändå inte helt nostalgiskt.

Det är ett upplägg som borde funka ända ut. James ”Munky” Shaffer tycks kräva det i sin livliga verksamhet i högerkant, ganska långt från den vaggande introversion som har varit hans position på senare år.

Men samtidigt är det något som saknas. En definitiv gnista som återigen kan skicka upp gruppen i tätposition.

Det må härmed finnas en välsignelse över ett återförenat Korn. Men den slutgiltiga frälsningen tycks vänta på sig.