Metal

Spellista: De 99 tuffaste och bästa låtarna från maj

Av: 

Mattias Kling

Go Ahead And Die spänner över generationsgränserna.
Go Ahead And Die spänner över generationsgränserna.

MUSIK

SPELLISTA I en värld som är maximalt uttråkad och berövad på positiva intryck kan en hårklump bli braskande nyheter.

En sådan rök, den tidigare bäraren var lättad efter att ha prövat nacken med den illerliknande besten efter mer än 20 år, så lättad att han firar med att mangla metal så det står härliga till.

Hur det låter kan ni ta del av i spellistan, tillsammans med 98 andra låtar med hopp om en ljusare framtid.

Det vore nog att ta i bortom det acceptablas gräns att påstå att metalåret 2021 har varit någon större klang- och jubelföreställning – även om vi bortser från den globala pandemins påverkan på allt vad livemusik heter med indragna festivaler och framskjutna skivsläpp.

Det gångna halvåret har på något sätt känts som en dystrare och sorgligare version av dess nio föregångsmånader, med nyhetstoppande historier som har handlat om att i förtid tvingas farväl av scenhjältar likt LG Petrov (Entombed, Firespawn med flera), att Marilyn Mansons långdragna övergreppshistoria slutligen tycks ha kommit ifatt honom eller att Megadeths Dave Ellefson raskt avskedats efter att han, högst offentligt och olämpligt, avslöjats med lill-Dave utanför kalsongerna. Och det som uppföljare till ett 2020 som mest kändes som en avloppstömning rakt ut i färskvattenreserverna.


Kanske är det just därför ett enkelt saxklipp fick sån uppmärksamhet i slutet av oktober förra året. Okej, må så vara att Britney Spears väldokumenterade frisyrbyte/sammanbrott i februari 2007 orsakade mer braskande rubriker, men att Max Cavalera (ex-Sepultura, Soulfly, Killer Be Killed med flera) under pandeminedstängningen valde att skilja sig från sin enda, underarmstjocka dreadlock efter mer än 20 års trasslig tjänst visade att det även under covidmånaderna fanns saker att dra på smilbanden över. Speciellt då tillkännagivandet gjordes via hustrun Gloria Cavaleras Instagramprofil, där hon poserar med sin make och något som liknar resultatet av en alltför uppskjuten rengörning av duschbrunnen i händerna.

Huruvida denna grooming har gett den forne bäraren förnyad energi, men de senaste månaderna har vi fått nöjet att stifta bekantskap med ännu ett musikaliskt projekt från den maximale ex-brasiliern.

I snart albumaktuella Go Ahead And Die (den självbetitlade debuten släpps nu på fredag) får sångaren och gitarristen sällskap av sin son Igor Amadeus Cavalera på bas och gitarr samt Zach Coleman (Black Curse, Khemmis) på trummor och hanterar pandemitristessen genom att mangla hardcoremetal som om det vore tidigt 80-tal igen.


Tillbakagång till rötterna, alltså? Ja och nej, får jag säga. För bandets muller ligger knappast nära det black metal-färgade tonårsrasslet på ”Bestial devastation”/”Morbid visions”, lika lite som du får den precisa thrashattacken på ”Beneath the remains” eller groovet från ”Chaos A.D.”.

I stället tycks Go Ahead And Die handla om att tillvarata de influenser som en gång fick Max att plocka upp gitarren i Belo Horizonte för nära 40 år sedan. Det finns primitiva drag av Hellhammer och tidiga Celtic Frost, den ciderindränkta tuppkamsvreden från Discharge, samtidigt som det ofta går att dra paralleller till death metal à la Possessed och Death. Det kommer kanske inte förändra ditt liv, men likt den tidigare avhandlade håramputationen kan jag garantera en stunds förströelse vid sidan av hemskare nyheter. (Som ytterligare ett exempel på dessa kan jag nämna Yngwie Malmsteens ”Wolves at the door” som självförvållat diskvalificerade sig från den nu aktuella spellista på grund av att den är usel och inte värdig en av Sveriges mest inflytelse hårdrocksmusiker genom tiderna.)


Det är ju liksom juni nu. Den första vaccindosen sitter i min arm, nätterna är ljusa, klimatet vänligt linnevänligt och nog fan förtjänar vi lite avslappning efter den andra och tredje vågens påfrestningar. 

Därför är det mig ett sant nöje att konstatera att majlistan innehåller mycket guld som kan tonsätta strandhäng och socialt distanserade grillkvällar framöver.

Jag skulle kunna dra lans för många av de 99 bidragen, men väljer ändå att peka ut några få. Det kan handla om The Night Flight Orchestras välskräddade ”White jeans”, Mr Bungles rasande Van Halen-tolkning ”Loss of control”, Crownes magnifika melodibyggen i ”Unbreakable”, Wormwoods öppning av ”The archive” (tyvärr har tänkta julifullängdaren med samma namn flyttats fram på grund av leverantörsproblem), Nervosa-kopplade Cryptas pigga ”Starvation” eller ännu ett smakprov från Fear Factorys oväntat angelägna comebackalbum i formen av ”Fuel injected suicide machine”.

Vad som gör dig glad eller peppad väljer du själv. Du hittar säkert något här som du kanske inte visste att du älskade. Precis som det ska vara.

Som alltid – spela högt eller låt bli.


LYSSNA PÅ SPELLISTAN HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS EXTERN LÄNK

Skicka ett blombud och stötta Cancerfondens arbete – beställ en vacker bukett här

Interflora

Publisert:

LÄS VIDARE

10 plattor från 1971 att damma av igen

ÄMNEN I ARTIKELN

Metal

Hårdrock

Rock

Punk