Anna Järvinen slår vakt om sin förlorade värld

Publicerad 2020-04-24

Anna Järvinen är tillbaka med sitt första album på sex år.

ALBUM ”Vestigia terrent” befäster i all sin försomriga skörhet vad vi egentligen redan visste.

Det finns ingen som Anna Järvinen.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Anna Järvinen
Vestigia terrent
Sing a song fighter


POP Anna Järvinen pratade tidigt om hur hon inspireras av ledmotivet till tv-serien ”En förlorad värld”. Hennes musik är, precis som Evelyn Waughs roman och tv-versionen av densamma, intensivt nostalgisk. Via ett pressmeddelande hälsar Järvinen att ”lyckan över romantiserade minnen av då” givetvis finns även i de nya låtarna.

En vag längtan efter någonting vackert som flytt löper som en gyllene tråd genom allt sverigefinskan gör. Det särskilda sättet hon sjunger på (lyssna till exempel på den vilt Bob Dylan-fraserande pärlan ”Äppelöga”) och vad hon sjunger om (”Vi behöver väl körsbär och nåt som är gott till kaffet”, en rad hämtad ur låten ”Affären”) är lika viktiga signum.

På nya albumet ”Vestigia terrent” – titeln är latin för ”spåren förskräcker” – finns ytterligare en sådan, typisk formulering: ”Sluta lipa”. Jag kan inte minnas att jag någonsin hört ordet ”lipa” i popkontext förut. Det var längesedan jag hörde någon säga ”lipa” överhuvudtaget.

”Ljuset” har en barfota-soulvibb som påminner om The Style Council. ”93” skulle med sin tjocka syntmatta kunna vara en låt av franska drömpopprojektet M83. Annars är mycket sig likt i Anna Järvinens värld, trots de sex år som passerat sedan sist.

Allt är precis som det ska vara, med andra ord.

När jag hör Anna Järvinens musik förflyttas jag alltid till samma rum. I det rummet är det nästan tomt. Högt i tak, tapetserade väggar, trägolv. I ett hörn sitter Järvinen och sjunger vid sin flygel, ett tunt lager damm på tangenterna. Ett fönsterpar står på vid gavel och en vit gardin fladdrar i vinden. Det är just i skarven mellan maj och juni, förmiddag.

Järvinen sjunger luftigt, liksom med ett leende, om kaffe, linne, träskor och gräset som nog sticks där utanför. Visslar lite förstrött när andan faller på. Bitterljuva stråkar och flöjtklanger drar genom rummet som en kylig vind och Dungens Reine Fiske bidrar alltjämt till en helhet lika kärvt organisk som en låda rabarber från lanthandeln utanför stan.

”Vestigia terrent” befäster i all sin försomriga skörhet vad vi egentligen redan visste: det finns ingen som Anna Järvinen.

Jag kan – likt den mustaschprydde Charles Ryder, när han i sällskap med sina trötta trupper många år senare når Brideshead, platsen för de lyckligaste stunderna i sitt liv – bara sucka instämmande:

”Jag har varit här förut.”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik