Joakim Berg gör stark och uppriktig solodebut

Publicerad 2022-05-27

Joakim Berg hade lovat sig själv att aldrig göra ett soloalbum men nu är debuten ”Jag fortsätter glömma” här.

ALBUM När Joakim Berg gör motvillig solodebut är det med en samling sånger som låter som att de behövde bli gjorda. Vi kan inte göra annat än att hoppas på en fortsättning.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Joakim Berg

Jag fortsätter glömma
Cannoli/Universal

POP Det tråkigaste med Kents farväl för snart sex år sedan var att det kändes som att Jocke Berg var klar. Att han skulle fortsätta skriva låtar och producera åt andra förstod vi men intresset för att fortsätta vara artist och skriva låtar som han själv skulle sjunga verkade tämligen begränsat.

Redan när jag hörde ”Blåjeans” och ”När det blåser på månen” på en förhandskassett med fem låtar från Kents första album våren 1995 bländade sättet som 25-åringen från Eskilstuna valde ord och berättade sina historier. Det var ett språk djupt rotat i både klassisk pop och litteratur samtidigt som det kändes helt nytt.

Inte minst lyckades Jocke Berg under hela Kents karriär sällsynt bra med att ständigt utveckla och förädla sitt hantverk och hela tiden skriva trovärdigt från den plats i livet där han befann sig.

Även om låtarna på sista albumet ”Då som nu för alltid” onekligen var ett stilfullt farväl till publiken kändes det efter 21 år vemodigt att inte få höra fortsättningen på berättelsen.

I det öppna brev som följde med nyheten om att ”Jag fortsätter glömma” var på väg skrev Jocke att han lovat sig själv att aldrig göra ett soloalbum, men när låtarna började komma och det kändes så kul och otvunget att skriva och spela in dem förstod han till slut att det måste bli en skiva.

Och här är den nu, med låtar som han har försökt få helt sanna, ”så långt det ens är möjligt, eller i alla fall ett ärligt försök att tränga genom cigarettröksdimman som döljer ens förflutna”.

Det är väldigt mycket ett album om uppväxt, minnen, kärlekar och vänner som tappades bort eller försvann, drömmar som slog in men slutade betyda något, ånger, irreversibla livsval och insikten som med viss obarmhärtighet tenderar att smyga sig på någonstans i höjd med 50-årsdagen att tiden vi har på planeten trots allt inte är oändlig.

Även om musiken på flera sätta hakar i såväl teman som melodispråk, temperament och sound från ”Då som nu för alltid” hörs det ändå att det inte är en Kent-skiva. Jocke har gjort allt helt själv utom på ”Mer än ingenting” där han fått hjälp av Martin Sköld.

Det låter stort, varmt och melankoliskt. Keyboardmattor, softade trummaskiner, väldigt lite gitarr. Och som sångaren själv konstaterar har hans röst blivit lite mjukare och luftigare, ”som om ett Frankensteins monster av konstruerat självförtroende och hävdelsebehov plötsligt upphört att existera”.

Vilket sannolikt också är en del av anledningen till att de här låtarna berör så djupt, det är musik med sänkt gard.

Det är också musik som gör sig väldigt bra som album. Öppningsspåret ”Barn av vår tid” eller den lätt dansanta ”Legender” låter visserligen mer än lämpade för radio. För att inte tala om ”4”, som underhållande nog lånar halva refrängmelodin från Lill Lindfors ”En sån karl” till en ömsint sång där poetiska bilder av fullvuxen kärlek väldigt begåvat ställs mot oroande politiska strömningar i samtiden.

Men det är i svit de elva spåren helst ska höras. När Jocke låter bilderna bölja fram och tillbaka mellan sitt 16-åriga jags frustrerade småstadsliv i Palmemordets Sverige och medelålderns privilegierade tillvaro som ”relik ur en omodern dröm”, där allt och inget har hänt, går det onekligen att förstå varför den här skivan behövde bli gjord.

Och även om jag misstänker att det kan vara vad han allra minst vill höra hoppas jag givetvis att han spelar in fler.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik