Janelle Monáe gör pop för framtiden

Publicerad 2018-04-27

Janelle Monáe har gjort ett att vårens stora album.

ALBUM På sitt tredje album lämnar Janelle Monáe rymden och sjunger om sex och politik. Dessutom lyckas hon som ingen annan ta Prince-arvet vidare.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Janelle Monáe
Dirty computer
Bad Boy/Atlantic/Warner


POP/R’N’B Det är drygt två år sedan Prince dog och saknaden och tomheten efter ett sådant universalgeni är förstås alltjämt monumental.

Inte minst kändes det förra veckan när hans egen version av ”Nothing compares 2 U” äntligen nådde offentligheten. Artister som har råd att låta den sortens diamanter ligga kvar i arkviet får vi inte så många av per århundrade.

Men Prince kände igen en själsfrände när han såg en. Så det var minst sagt logiskt att han på olika sätt hjälpte till att pusha fram Janelle Monáe.
Ända sedan den Atlanta-baserade 32-åringen från Kansas City debuterade med ep:n ”Metropolis” 2007 har jämförelser gjorts med ”The Purple One”.

Precis som Prince har Monáe aldrig varit intresserad av att endast göra r’n’b, visionen har alltid varit betydligt större, och inte bara rymt en sällsynt musikalisk nyfikenhet utan också en lika sällsynt passion för bländande koreograferade scenshower och knivskarp visuell konsekvens.

Att hon döpte sitt debutalbum till ”The archandroid” och ofta och gärna har lekt med rymdestetik känns helt naturligt, för den som upplevt henne på scen – vem minns inte de magnifika Way Out West-showerna 2011 och 2014? – börjar i regel fundera på om energiknippen av Monáes typ verkligen kan produceras på den här planeten.

På tredje albumet är rymdtemat ovanligt nedtonat, men Princes 80-tal vilar tyngre än någonsin över musiken, på ett tämligen lysande sätt. Rykten gick om att han de facto hade varit med och skrivit den ”Kiss”-doftande ”Make me feel”. Så är inte fallet men han hann höra delar av materialet innan sin bortgång och hjälpte Monáe och hennes team att styra soundet åt rätt håll.

”Dirty computer” är emellertid långt ifrån en retrotripp. Avslutande ”Americans” må ånga av ”Let’s go crazy” (om än med en betydligt allvarligare text), Beach Boys-legendaren Brian Wilson finns med i titellåten och Stevie Wonder pratar om kärlek i ett litet mellanspel.

Men mest låter det som musik för framtiden. Monáe kokar ihop briljant elektronisk popminimalism med Grimes i ”Pynk”, lika lysande sparsmakad karibisk soul med Pharrell Williams i ”I got the juice” och ogenerat sexig Daft Punk-disco med Zoë Kravitz i ”Screwed”.

Sex är också albumets genomgående tema. Monáe, som alltid uttryckt sig svävande om sin egen läggning men nu börjat kalla sig bisexuell, sjunger rakt, intelligent och inte sällan väldigt underhållande om alla människors rätt till sin egen sexualitet.

När Monáe dessutom adderar några skopor lika smart formulerad politisk oro över tiden vi lever i råder inga tvivel om att ”Dirty computer” är ett att vårens stora album.

Nu kan vi bara hoppas att hon snart välsignar oss med ännu ett konsertbesök.
BÄSTA SPÅR: ”Make me feel”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!