Taylor Swift är förtrollande bra
Uppdaterad 2020-12-16 | Publicerad 2020-12-11
ALBUM Det här är Taylor Swifts år.
Alla andra kan bara sätta sig ner och lyssna.
Taylor Swift
Evermore
Taylor Swift/Universal
POP Taylor Swift har som många andra suttit hemma under pandemin och tittat på film.
I en intervju erkände hon lite förläget att hon inte hade sett ”Pans labyrint” tidigare. Guillermo Del Toros mästerverk från 2006 utspelar sig i Spanien under andra världskriget. Den handlar om hur en ensam flicka träffar en faun i en labyrint i trädgården.
Precis som ”Pans labyrint” verkar Taylor Swifts musik sväva fritt någonstans mellan dröm och verklighet. Det låter som att vissa låtar skulle kunna vara inspelade i ett viktorianskt New England och i dagens Los Angeles samtidigt.
Förut skrev hon utlämnande texter om sitt liv som genast startade virala diskussioner om vilka kända män låtarna handlade om. I dag försöker Taylor Swift inte lägga till ytterligare femton kapitel i sin självbiografi. Fiktionen gör att hon paradoxalt nog låter ännu mer personlig.
”Evermore” har samma personal, samma stämning och tar vid exakt där sista låten på ”Folklore” slutade. Att lyssna är som att stiga in en förtrollad skog där fen Tinkerbell flyger runt och trollar fram magiska melodier.
Även den här gången låter ”Evermore” som om Taylor Swift har bildat ett nytt band tillsammans med medlemmarna från det amerikanska indiebandet The National. Att skivan också innehåller en duett med gruppens skrynkliga sångare Matt Berninger kommer inte som någon överraskning. Frågan är snarare varför det inte har hänt förr. På Twitter beskriver Berninger sitt samarbete med Swift som att dansa med Gene Kelly.
Det är lika imponerande hur enkelt Taylor Swift lyckas koppla ihop sina låtar med Justin Vernon från Bon Iver. Avslutande ”Evermore” är exempelvis ett värdigt syskon och uppföljare till makalösa ”Exile”. Det är som att båda arbetar på varsitt oberoende av varandra, och sedan lyckas de sy två olika låtar som ingen trodde passade ihop.
Samtidigt låter allting väldigt Taylor Swift. Hon kan som ingen annan just nu förändra låtarnas karaktär genom att upprepa ett ord eller förändra en sångmelodi genom att flytta tonerna några centimeter upp eller ner.
I och med detta har låtskrivaren och artisten från Pennsylvania släppt över 30 nya låtar i år. Det går kanske inte att hitta en ny ”Exile” eller ”Cardigan” på ”Evermore”. Vissa stunder känns kanske mer som välproducerade demoinspelningar än färdiga verk. Andra är förvillande lika varandra. Vissa melodier återanvänds minst tre gånger för mycket och försvinner i höstdimman.
Men det ofärdiga är samtidigt behållningen. Taylor Swift verkar befinna sig mitt i kreativ explosion där hon bygger om sin karriär igen på samma sätt som hon en gång gjorde på blockbustern ”Red”.
Hon befinner sig på samma plats som Prince gjorde under inspelningarna av ”Sign ’O’ the times” eller där Bruce Springsteen var när han skrev dubbelalbumet ”The river”.
Om det här är hennes kulmen eller början på något nytt eller en avslutning är det ingen som vet.
Allt måste ut. Nu. Annars kan ögonblicket vara borta.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik