Passionerat farväl från en karismatisk rappare

Publicerad 2021-05-28

Earl ”DMX” Simmons dog 2 april till följd av en överdos. Nu släpps albumet som bara skulle bli hans nästa i postum form.

ALBUM DMX:s första postuma album är inte något klipp-och-klistra-verk där skärvorna av en rapens rockstjärna städas upp.

”Exodus” är gjord med hjärta och eftertanke.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
DMX
Exodus
Def Jam/Universal


HIPHOP Som barn brukade Earl Simmons vandra Yonkers gator upp och ner hela natten. Herrelösa hundar blev hans enda följeslagare – samma hundar som han identifierade sig med livet ut, och som kom att inspirera hans gutturala rapstil.

I slutet av karriären, som kantades av sorgliga nyheter om diverse brott, dömdes han bland annat för djurplågeri efter att ha skaffat så många hundar att han inte längre kunde ta hand om dem.

Den 2 april dog Simmons i New York i sviterna av en överdos och påföljande hjärtattack. Han blev 50 år.

DMX fann musiken i fängelset på 80-talet efter att den lokale rapparen Ready Ron tagit honom under sina vingar. Hela 90-talet kämpade han för att nå ut med sin musik. Genombrottet kom 1998, när debuten ”It's dark and hell is hot” gick direkt upp på toppen av Billboards albumlista. Samma sak gäller rapparens samtliga fem första skivor, ett rekord som står sig än i dag.

Nu är det första postuma albumet här. ”Exodus” slutfördes emellertid medan rapparen fortfarande var vid liv. Det hörs. Detta är inte ett klipp-och-klistra-verk där skärvorna av en rapens rockstjärna städas upp för strömningar. Mångåriga vapendragaren Swizz Beats har producerat alla 13 spåren. Kemin dem emellan hörs på ett album som är både ambitiöst och passionerat.

DMX:s flow är lika aggressivt som någonsin, beatsen stökiga. Det är hittigt och hårt, men inte utan lekfullhet och soul. Oavsett var musiken tar vägen firar den liksom fortfarande, rent stilistiskt, millennieskifte.

X, som han ofta kallades, var sparsam med samarbeten – men på ”Exodus” rullas mattan ut för Jay-Z, Alicia Keys, Lil Wayne, Snoop Dogg, Usher, Nas och Bono. Keys svävar över en upphackad synt. Bono avlöser och sjunger om skyskrapor, som för att ytterligare förstärka musikens New York-aura. U2-sångarens tenor tar sats mot toppen av Empire State Building och kontrasterar mot huvudpersonen, som kryper likt en ilsk bulldog bland rykande gatubrunnar.

Men det är när mindre bekanta gästerna Westside Gunn, Benny The Butcher och Conway The Machine rappar över jazziga flöjter i ”Hood blues” som musiken knackar på någonting briljant. En sampling av Marvin Gayes ”Sexual healing” flashar förbi innan sonen Exodus sjunger refrängen i ”Walking in the rain”, en metafor för pappans livslånga mentala ohälsa och svåra missbruk.

Den religiösa rapparen hinner morra som en rädd hund en gång till innan han stänger det som skulle bli hans sista, riktiga album med en bön.
BÄSTA SPÅR: ”Hood blues”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik