Neil Young gör sympatisk klimatrock
Publicerad 2022-11-18
ALBUM Med hjälp av stjärnproducenten Rick Rubin kastar Neil Young ur sig sitt andra Crazy Horse-album på mindre än ett år. Det blir en kanske inte odödlig men förvånansvärt varierad hippiedröm om Moder Jord.
Neil Young & Crazy Horse
World record
Reprise/Warner
ROCK Han har mycket på hjärtat nu, Neil Young. ”World record” är andra albumet på mindre än ett år. Då har han sedan ”Barn” gavs ut dessutom hunnit släppa tidigare outgivna ”Toast”, ett av flera arkivsläpp från kanadensaren på senare år och fler lär vara på gång.
Möjligen kan man ana att det handlar om ålder och börjar bli bråttom, Young fyllde 77 i lördags. Vad gäller den här plattan verkar det dock till stor del handla om att den gamle hippien har tittat på nyheterna igen. Samtliga tio låtar på ”World record” lär ha skrivits i år och Young ville få ut dem fort. För som titeln antyder handlar mycket på skivan om Moder Jord, hur dåligt hon mår just nu och hur lite de styrande bryr sig om det.
Inga nya ämnen för Young, han skrev om sånt redan i början av 70-talet och har återkommit till det allt oftare på senare år.
Ofta när han ägnar sig åt den sortens snabbskriven kampanjrock händer det att tonläget blir för högt att och låtskrivarhantverket ibland kommer i andra hand, men i låtar som ”This old planet (changing days)” och ”The world (is in trouble now)” är temperamentet mer än något annat resonerande.
I femton minuter långa och tämligen traditionellt Crazy Horse-larmiga ”Chevrolet” ägnar sig sångaren åt skärskådan och ånger efter flera decennier av tämligen publikt vurmande för bensinbilar.
Inledande ”Love Earth” är trivsamt, nästan gulligt jazzlunkande, givetvis inte utan viss sälta under ytan men förpackad i en ton av hippierosa tro på att allt nog faktiskt kan bli bra igen om vi bara vaknar nu.
Det är långt ifrån Youngs mest odödliga samling låtar. Somlig riffande spontanitet blir inte så mycket mer än ytterligare några minuter mer Crazy Horse-rock enligt formeln. Men inte minst Nils Lofgrens många insatser på dragspel och tramporgel gör det här till en av det här bandets mest dynamiska skivor.
Förmodligen har det även haft betydelse att plattan spelats in hos medproducenten Rick Rubin i hans studio i Malibu.
Rubin har en förmåga att få alla att låta bättre utan att egentligen göra så mycket mer än att se till att folk trivs och fokuserar i studion. Han har dessutom jobbat med Young förr, för tjugotalet år sedan på ett gäng outgivna och vad det verkar ganska ”far out”-experimentella inspelningar som de härom året diskuterade i Rubins podd Broken Record.
Dem går det bara går att hoppas att vi får höra någon gång.
Tills vidare har vi ”World record”, som om inte annat är en ganska underhållande påminnelse om att Neil Young fortfarande bryr sig, både om jorden och låtskrivandet.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik